Farsdag. Men min far är inte här. Men han är med mig idag, speciellt idag.
Du har just delat min sena frukost, pappa. Hoppas det var okej fast du inte fick nån gröt.
Det finns faktiskt det som är godare.
Det är grått i november. Grått på många sätt. Jag ser fram emot julen. Har redan börjat se mig omkring efter vackra granar när vi kör omkring i bilen. Det gjorde du år innan det var dags att hugga just den granen. Röjde runt den tilltänkta julgranen för att den inte skulle störas i sitt växande av slyet omkring den. Vi har plastgran, pappa. Egentligen behöver jag inte alls titta efter nån gran i skogen. Men det hör till. Det finns i generna tror jag. Generna från dig.
Jag har det bra.
Tycker faktiskt att jag har det RIKTIGT toppenbra. Men livet har lärt mig. Man ska vara försiktig med hurrandet före man faktiskt kommit över bäcken. Den här gången tror jag trots allt att jag inte behöver hoppa alls. Jag vill vara här. Precis där jag är nu. Vill leva det livet. Men dem som älskar mig och som jag älskar. Jag saknar dig här. Du skulle varit nöjd, pappa. Skulle gått omkring i huset, bland uthusen och tittat på alla rackerier till jordbruksredskap som kommit de senaste åren. Sett till att våra småfåglar fick mat.... det fick man inte glömma.
Jag har bundit en granriskrans med kottar i. Den hade vi till barndomshemmet senast vi var där. Tänkte på dig. Din konst. Du var i sanning en konstnär, pappa. Du får säga vad du vill. Du var det! Men jag vet. Anspråkslös var du... "va sku å etee vaa naa ti viis" " nå he vart int som ja määra" ... Du var sån.
I dag är det farsdag. Jag har många frågor jag skulle vilja att du svarade på just nu. Men du är med mig. Jag är så glad för det. Det får vara nog. Jag vet nog ungefär vad du skulle sagt...
Jaa, jaa.. var å ein me sett!
Grattis på farsdagen pappa! Jag kommer alltid att älska dig!
Mary
söndag 9 november 2014
måndag 13 oktober 2014
Stenar och ännu mera stenar
Bilarna kör sakta förbi vårt hus. De tittar på stenarna och jordhögen. Oj, nu har de riktigt fått fnatt, kanske de tänker. Kanske det men det är kul att få fnatt i så fall. Det är trädgården som kommit en bra bit på väg med stenar grus och bortschaktad jord. Har några rosenbuskar som ska ner i jorden snart. Dessutom får det bli en vända till nåt ställe där man kan hitta intressanta lökväxter. Allt för att bli ännu mer inspirerad att fortsätta med odlandet när vårsolen tittar fram och krokusar och snödroppar med den.
Inne från kontoret ser det ut såhär- inspirerande? För mig är det känslan av lååångt till vårsol.. Suck. Men något ska hinnas med ännu i höst, som sagt.
Det finns så mycket man vill ha i växtväg. Men det är ju bra att man med tiden får komplettera. Det är väl det som egentligen är det bästa med egen täppa. Man får göra som man vill.
Så ser det ut nu. Ha en fin vecka!
Det finns så mycket man vill ha i växtväg. Men det är ju bra att man med tiden får komplettera. Det är väl det som egentligen är det bästa med egen täppa. Man får göra som man vill.
Så ser det ut nu. Ha en fin vecka!
onsdag 24 september 2014
Förkylningar, pyssel och "må dåligt" -dagar
Sen jag skrev senast har det hänt mycket, förstås.
Vi har haft begravning och allt vad det innebär. Genast efteråt började jag känna av halsont och lite andra förkylningssymptom. Men bara lite luddigt. Så på söndagskvällen var jag nog med och sjöng i kvällsmässan i kyrkan i alla fall.
Sådär har det varit nu flera dagar. Fram och tillbaka med förkylning och kanske ändå inte förkylning. Men idag har jag varit verkligt trött, men ingen feber. Sovit ett par timmar på dagen med mina kära kissemissar bredvid mig i sängen.
Det är bara att vänta och se vad det blir.
Väldigt mycket har hänt skrev jag. Nu är stuprännor och hängrännor på plats och om nån vecka kommer killen som ska fixa dräneringen kring huset. I samma veva ska han, med sin grävmaskin, flytta de jättestora stenarna som grävdes fram på tomten i våras. De ska få en fin plats i trädgården. Den trädgård som inte funnits. Tänk att få planera en helt NY trädgård och göra det som jag vill. Det innebär att den kommer att bli "grundad" på mycket sten och härligt "vild" i looken. Mycket färger och nivåer som gör förbipasserande lyckliga, åtminstone för en liten stund. Området är ca 20m x 25 m. Så plats finns det. Bärbuskar ska också få rum så till det går nu åt en hel del.
Det är skönt att det är höst. Jag är visserligen förtjust i våren, allra mest, men när hösten kommer och det börjar bli mörkt på kvällarna, då mår jag. Att sitta med sitt handarbete och omge sig med tända ljus och elda i spisen... Det kan väl kallas njutning. Det blir ett lugn när hösten kommer. Naturen ska vila och ta igen sig för att ha kraft att vakna igen när våren kommer. Lite likadant är det med oss människor också. Vi behöver varva ner.
Men tyvärr har jag också en annan, tråkigare, erfarenhet av hösten också. Har man, som jag, tendens till depressioner, är det ganska vanligt att just hösten men också våren är tider på året när åtminstone jag blir extra skör och känslig. Det är inte alltför många år sen jag konstaterade att mina sämre perioder har att göra med årstiderna. Det talas så mycket om vikten av att förebygga med D-vitamin från solen och andra knep. Visst hjälper det till en ganska stor del men det som jag upplever som maximalt viktigt är att man har ett bra nät av människor omkring sig. Släktingar och vänner som känner mig väl och vet om mina problem. Men dem kan jag tala och de förstår. Inte så att man måste tala om hur dåligt man mår hela tiden utan bara träffas och umgås är läkande. Men det ska vara så att man inte känner att man "måste".
I går kväll var jag på en väldigt intressant föreläsning med Lisen Kullas-Nyman i Kimo skola. Det handlade mycket om kriser i livet och hur man kan hantera dem när de kommer, för alla kommer nån gång att gå igen om större kriser eller mindre motgångar i livet. Utifrån kan det se ut att vara nåt trivialt som sker men för personen som drabbas är en kris en KRIS. Det är hur vi själv upplever det som räknas. Inte hur grannen anser att vi borde göra. Att vi måste våga tala om det svåra också och inte bara slå ifrån oss när nån frågar hur vi mår. " Jo tack, det är fint med mig!" Vi måste lära oss att både berätta hur vi har det, på riktigt, men också att LYSSNA på andra och hur de mår.
Jag tycker att vi ska komma i håg det nu när hösten är i antågande. Jag ska försöka ta emot den som den kommer och känna efter hur jag mår och vara snäll mot mig själv. Speciellt de dagar när det känns motigare!
Vi har haft begravning och allt vad det innebär. Genast efteråt började jag känna av halsont och lite andra förkylningssymptom. Men bara lite luddigt. Så på söndagskvällen var jag nog med och sjöng i kvällsmässan i kyrkan i alla fall.
Sådär har det varit nu flera dagar. Fram och tillbaka med förkylning och kanske ändå inte förkylning. Men idag har jag varit verkligt trött, men ingen feber. Sovit ett par timmar på dagen med mina kära kissemissar bredvid mig i sängen.
Det är bara att vänta och se vad det blir.
Väldigt mycket har hänt skrev jag. Nu är stuprännor och hängrännor på plats och om nån vecka kommer killen som ska fixa dräneringen kring huset. I samma veva ska han, med sin grävmaskin, flytta de jättestora stenarna som grävdes fram på tomten i våras. De ska få en fin plats i trädgården. Den trädgård som inte funnits. Tänk att få planera en helt NY trädgård och göra det som jag vill. Det innebär att den kommer att bli "grundad" på mycket sten och härligt "vild" i looken. Mycket färger och nivåer som gör förbipasserande lyckliga, åtminstone för en liten stund. Området är ca 20m x 25 m. Så plats finns det. Bärbuskar ska också få rum så till det går nu åt en hel del.
Det är skönt att det är höst. Jag är visserligen förtjust i våren, allra mest, men när hösten kommer och det börjar bli mörkt på kvällarna, då mår jag. Att sitta med sitt handarbete och omge sig med tända ljus och elda i spisen... Det kan väl kallas njutning. Det blir ett lugn när hösten kommer. Naturen ska vila och ta igen sig för att ha kraft att vakna igen när våren kommer. Lite likadant är det med oss människor också. Vi behöver varva ner.
Men tyvärr har jag också en annan, tråkigare, erfarenhet av hösten också. Har man, som jag, tendens till depressioner, är det ganska vanligt att just hösten men också våren är tider på året när åtminstone jag blir extra skör och känslig. Det är inte alltför många år sen jag konstaterade att mina sämre perioder har att göra med årstiderna. Det talas så mycket om vikten av att förebygga med D-vitamin från solen och andra knep. Visst hjälper det till en ganska stor del men det som jag upplever som maximalt viktigt är att man har ett bra nät av människor omkring sig. Släktingar och vänner som känner mig väl och vet om mina problem. Men dem kan jag tala och de förstår. Inte så att man måste tala om hur dåligt man mår hela tiden utan bara träffas och umgås är läkande. Men det ska vara så att man inte känner att man "måste".
I går kväll var jag på en väldigt intressant föreläsning med Lisen Kullas-Nyman i Kimo skola. Det handlade mycket om kriser i livet och hur man kan hantera dem när de kommer, för alla kommer nån gång att gå igen om större kriser eller mindre motgångar i livet. Utifrån kan det se ut att vara nåt trivialt som sker men för personen som drabbas är en kris en KRIS. Det är hur vi själv upplever det som räknas. Inte hur grannen anser att vi borde göra. Att vi måste våga tala om det svåra också och inte bara slå ifrån oss när nån frågar hur vi mår. " Jo tack, det är fint med mig!" Vi måste lära oss att både berätta hur vi har det, på riktigt, men också att LYSSNA på andra och hur de mår.
Jag tycker att vi ska komma i håg det nu när hösten är i antågande. Jag ska försöka ta emot den som den kommer och känna efter hur jag mår och vara snäll mot mig själv. Speciellt de dagar när det känns motigare!
lördag 13 september 2014
Kärleksknutar och morrhår
Jag hoppar från det ena till det andra.
Från städning till att skala hundrafemtielva äpplen. Medan äppelmosen tar sig sitter jag och uppdaterar mig på Facebook. Det tar väldigt länge att koka äppelmos. Facebook är inte intressant men ska man döda tid är det synnerligen effektivt.
Jag dödar ett par timmar och lite vidbränd äppelmos smakar ljuvligt när sockret kommit i. Det som är nackdelen med att pyssla i köket är att det blir disk i stora berg. Jag plockar i diskmaskinen för att slippa se- diskar alltså.
Jag har precis kommit på hur man virkar kärleksknutar. Det är lätt som en plätt, sa en arbetskompis till mig för flera år sen. Jag skämdes nästan. Jag som hela tiden gör något med garn och nål eller stickor. Inte en chans att det där med kärleksknutar skulle in i min hjärna än mindre i mina fingrar. Det där fick andra göra, tänkte jag. Men snyggt blev det och fort gick det! Inte tu tal om det.
Nu virkar jag kärleksknutar som jag inte gjort annat i livet. Just så enkelt är det, som hon sa. Fort går det också. Köper man garn på loppis behöver det dessutom inte kosta många cent heller.
Kattungar gillar garn. Vi har två. Det betyder att det kan vara ett riktigt äventyr nu när de också kommit på att det är både roligt och fint med kärleksknutar. Låt vara att deras inte ser ut som mina. Men kärlek ser ju väldigt olika ut beroende på om man är katt eller tant.
De är smått galna, kattungarna. Mia är blyg och liten till växten. Majorn är, som ni förstår, precis tvärtom. Mia har fått stå ut med både det ena och det andra, stackarn. Majorn har tuggat av hennes morrhår på ena sidan. Säkert för att visa vem som bestämmer. Vilket sätt!
Kanske det vore lättare om nån gjorde så på mig med. Kanske jag inte skulle "känna efter" så mycket. Kanske många motgångar helt enkelt skulle bli "på sidan" om mina känselspröt.
Men det är olika med kattungar och tanter. Jag har mina känselspröt inåt tror jag. Åtminstone inte utåt som Mia. Ja, som Mia BORDE ha, om inte hennes dominanta bror tagit dem.
De sover nu. Nos mot nos. De älskar varann trots allt!
I morgon är det söndag. Det är bra. Då är det snart vardag igen! Vårt tak börjar snart bli klart för plåt. Då ska jag ge er en bild hur fint det blev.
Ha en fin dag, med eller utan morrhår!
Från städning till att skala hundrafemtielva äpplen. Medan äppelmosen tar sig sitter jag och uppdaterar mig på Facebook. Det tar väldigt länge att koka äppelmos. Facebook är inte intressant men ska man döda tid är det synnerligen effektivt.
Jag dödar ett par timmar och lite vidbränd äppelmos smakar ljuvligt när sockret kommit i. Det som är nackdelen med att pyssla i köket är att det blir disk i stora berg. Jag plockar i diskmaskinen för att slippa se- diskar alltså.
Jag har precis kommit på hur man virkar kärleksknutar. Det är lätt som en plätt, sa en arbetskompis till mig för flera år sen. Jag skämdes nästan. Jag som hela tiden gör något med garn och nål eller stickor. Inte en chans att det där med kärleksknutar skulle in i min hjärna än mindre i mina fingrar. Det där fick andra göra, tänkte jag. Men snyggt blev det och fort gick det! Inte tu tal om det.
Nu virkar jag kärleksknutar som jag inte gjort annat i livet. Just så enkelt är det, som hon sa. Fort går det också. Köper man garn på loppis behöver det dessutom inte kosta många cent heller.
Kattungar gillar garn. Vi har två. Det betyder att det kan vara ett riktigt äventyr nu när de också kommit på att det är både roligt och fint med kärleksknutar. Låt vara att deras inte ser ut som mina. Men kärlek ser ju väldigt olika ut beroende på om man är katt eller tant.
De är smått galna, kattungarna. Mia är blyg och liten till växten. Majorn är, som ni förstår, precis tvärtom. Mia har fått stå ut med både det ena och det andra, stackarn. Majorn har tuggat av hennes morrhår på ena sidan. Säkert för att visa vem som bestämmer. Vilket sätt!
Kanske det vore lättare om nån gjorde så på mig med. Kanske jag inte skulle "känna efter" så mycket. Kanske många motgångar helt enkelt skulle bli "på sidan" om mina känselspröt.
Men det är olika med kattungar och tanter. Jag har mina känselspröt inåt tror jag. Åtminstone inte utåt som Mia. Ja, som Mia BORDE ha, om inte hennes dominanta bror tagit dem.
De sover nu. Nos mot nos. De älskar varann trots allt!
I morgon är det söndag. Det är bra. Då är det snart vardag igen! Vårt tak börjar snart bli klart för plåt. Då ska jag ge er en bild hur fint det blev.
Ha en fin dag, med eller utan morrhår!
Bilden på kärleksknutar är googlad.
fredag 12 september 2014
Sorg och bekymmer
Jag försöker och försöker. Men nu är det verkligen svårt att vara "tjofaderittan". Besvikelser och missöden blandas med sorg och saknad. Det känns som ingen känsla riktigt är hel utan allt är ett virrvarr av alltihopa. Hur ska man komma ur det!?
Jag tänkte i går att man borde ta och unna sig riktigt god mat i helgen. Kanske man för en stund skull glömma alla bekymmer då. Va? Genom att äta? Tror inte det!
Kanske man bara ska vara i den här bekymmersgröten nu och låta tiden ha sin gång. När det "oförutsedda" blir det "HÖGST AKTUELLA" då är det tungt. Visst, jag vet att allt bara är fråga om materiella, ersättningsbara saker. Det finns nya i butiken. JA, men vi har bott 2½ månad i huset! Det ska inte få ske! Nu gjorde det det och jag går på knäna. I gröten av bekymmer.
Och sorgen då. Det känns som sorgen inte får den plats den borde ha. Men den kommer att ta sitt. Sorgen kommer alltid, förr eller senare. Idag fanns dödsannonsen i tidningen. Det gjorde förstås att det stannade till. Vi beställde begravningsbukett idag. Svårt att tänka på det. Men den är beställd och den blir säkert fin. Jag har ombetts sjunga på begravningen. Vill inte nu. Känns det annorlunda om en vecka? Nu är det inget jag kan tänka mig att göra i alla fall. Egentligen skulle det vara ett fint avsked. En välvald sång. Men det fordrar mycket mera kraft än jag kan uppbringa, känner jag.
Just nu känns det som det mesta går emot. Men jag får vara tacksam att jag har en man vid min sida att dela allt detta med. Vi är lika ledsna och trötta båda två. Men vi har varandra. Något att tacka för när det är motigt.
Kram från mig!
Jag tänkte i går att man borde ta och unna sig riktigt god mat i helgen. Kanske man för en stund skull glömma alla bekymmer då. Va? Genom att äta? Tror inte det!
Kanske man bara ska vara i den här bekymmersgröten nu och låta tiden ha sin gång. När det "oförutsedda" blir det "HÖGST AKTUELLA" då är det tungt. Visst, jag vet att allt bara är fråga om materiella, ersättningsbara saker. Det finns nya i butiken. JA, men vi har bott 2½ månad i huset! Det ska inte få ske! Nu gjorde det det och jag går på knäna. I gröten av bekymmer.
Och sorgen då. Det känns som sorgen inte får den plats den borde ha. Men den kommer att ta sitt. Sorgen kommer alltid, förr eller senare. Idag fanns dödsannonsen i tidningen. Det gjorde förstås att det stannade till. Vi beställde begravningsbukett idag. Svårt att tänka på det. Men den är beställd och den blir säkert fin. Jag har ombetts sjunga på begravningen. Vill inte nu. Känns det annorlunda om en vecka? Nu är det inget jag kan tänka mig att göra i alla fall. Egentligen skulle det vara ett fint avsked. En välvald sång. Men det fordrar mycket mera kraft än jag kan uppbringa, känner jag.
Just nu känns det som det mesta går emot. Men jag får vara tacksam att jag har en man vid min sida att dela allt detta med. Vi är lika ledsna och trötta båda två. Men vi har varandra. Något att tacka för när det är motigt.
Kram från mig!
onsdag 10 september 2014
Barfota och djupa sår!
Det står inte nånstans att man måste uppdatera en blogg varenda dag, men visst har jag märkt att intresset för vad jag publicerar har avtagit markant sen vårt inredande och mina bilder från huset slutade komma. Det gör inget. Jag tycker fortfarade att det är roligt att kunna skriva när jag känner för det.
Jag har aldrig varit en läsare. Alltså ingen BOKläsare. Det tar för lång tid för en bokstavskombination. Jag KAN läsa, men det är inte tillräckligt roligt i längden. Men oj, att skriva. Det är roligt både i lång och kort variant. Jag har alltså intresse för ord. Att tala, som ni som känner mig kan skriva under på, och att skriva då alltså.
Häromdagen när jag var hos mamma hittade jag min diktsamling i hennes bokhylla. "Barfota". Den fastnade i händerna och jag läste. Gillar fortfarande att läsa just DEN boken. Vartenda ord är sant och jag vet exakt hur jag kände i stunden när jag skrev mina dikter. Bara jag vet det.
Den diktsamlingen kom till när jag befann mig i nåt slag av bubbla i livet. Jag var nyskild. Kämpade på många sätt för vardagen. Ville bekräfta mig. Mest för mig själv. Ville göra något av mina tankar och skriverier. Jag hade skrivit i flera års tid och sparat små lappar med aforismer. Barnen var 15, 9 och 5. Det var svårt. Hur svårt det var är det ingen annan som vet. Hur missförstådd jag var och hur mycket ondska som fanns i luften. Det var kvällar när jag inte visste hur jag skulle våga somna. Så rädd. Hot och trakasserier, lögner och förtal. Varje dag. Mera än någon människa orkar. Så var det. Och till de som fortfarande tror att det var på något annat sätt vill jag bara säga att det kommer en dag när sanningarna ska komma fram vare sig vi vill det eller inte. Det var i denna villervalla jag beslöt mig för att göra en samling med pärmar. Mellan pärmarna skulle mycket av min ångest finnas. Den som varit och den som var just då. Men också sådant som gjort mig till den jag är. "Porträtt" av gamla personer som fanns i min barndom. Som betydde mycket för mig. Som lärde mig för livet. Där mellan suckar och tårar glimtade det till av glittrande skratt och kullerbyttor i gräset.
Så är ju livet.
Vi får inte bara slå våra kullerbyttor. Ibland skrapar vi upp våra knän också. Såren behöver inte alltid vara djupa utan oftast läker de ganska snabbt. Bara nån tar hand om dem. Nån som vet hur man gör för att det inte ska bli så fula ärr heller. Sen finns det de djupa sticksåren. De som skadat mycket mer än bara ytan. Som gått ända in i själen och hjärtat. Efter en tid tycks allt vara bra. Det har slutat blöda och såret läker, men bara på ytan. Inne, på djupet gror bakterierna och allt blir en enda stor infekterad varhärd. Läkningen borde ha fått börja inifrån och gå utåt. Men vi är själva snabba att sätta på våra plåster så att ingen ska fråga och se. Istället borde vi blotta våra svagheter och infekterade sår. Söka hjälp för att få lindring och läkning från grunden.
Det är kanske ingen som orkat läsa såhär långt, och det vet jag inte om jag själv skulle orkat heller, men det är så mycket jag gärna ville säga. Men jag ska bespara er det. Jag tror att bloggen är fel forum.
Tack för ordet!
Kram!
Jag har aldrig varit en läsare. Alltså ingen BOKläsare. Det tar för lång tid för en bokstavskombination. Jag KAN läsa, men det är inte tillräckligt roligt i längden. Men oj, att skriva. Det är roligt både i lång och kort variant. Jag har alltså intresse för ord. Att tala, som ni som känner mig kan skriva under på, och att skriva då alltså.
Häromdagen när jag var hos mamma hittade jag min diktsamling i hennes bokhylla. "Barfota". Den fastnade i händerna och jag läste. Gillar fortfarande att läsa just DEN boken. Vartenda ord är sant och jag vet exakt hur jag kände i stunden när jag skrev mina dikter. Bara jag vet det.
Den diktsamlingen kom till när jag befann mig i nåt slag av bubbla i livet. Jag var nyskild. Kämpade på många sätt för vardagen. Ville bekräfta mig. Mest för mig själv. Ville göra något av mina tankar och skriverier. Jag hade skrivit i flera års tid och sparat små lappar med aforismer. Barnen var 15, 9 och 5. Det var svårt. Hur svårt det var är det ingen annan som vet. Hur missförstådd jag var och hur mycket ondska som fanns i luften. Det var kvällar när jag inte visste hur jag skulle våga somna. Så rädd. Hot och trakasserier, lögner och förtal. Varje dag. Mera än någon människa orkar. Så var det. Och till de som fortfarande tror att det var på något annat sätt vill jag bara säga att det kommer en dag när sanningarna ska komma fram vare sig vi vill det eller inte. Det var i denna villervalla jag beslöt mig för att göra en samling med pärmar. Mellan pärmarna skulle mycket av min ångest finnas. Den som varit och den som var just då. Men också sådant som gjort mig till den jag är. "Porträtt" av gamla personer som fanns i min barndom. Som betydde mycket för mig. Som lärde mig för livet. Där mellan suckar och tårar glimtade det till av glittrande skratt och kullerbyttor i gräset.
Så är ju livet.
Vi får inte bara slå våra kullerbyttor. Ibland skrapar vi upp våra knän också. Såren behöver inte alltid vara djupa utan oftast läker de ganska snabbt. Bara nån tar hand om dem. Nån som vet hur man gör för att det inte ska bli så fula ärr heller. Sen finns det de djupa sticksåren. De som skadat mycket mer än bara ytan. Som gått ända in i själen och hjärtat. Efter en tid tycks allt vara bra. Det har slutat blöda och såret läker, men bara på ytan. Inne, på djupet gror bakterierna och allt blir en enda stor infekterad varhärd. Läkningen borde ha fått börja inifrån och gå utåt. Men vi är själva snabba att sätta på våra plåster så att ingen ska fråga och se. Istället borde vi blotta våra svagheter och infekterade sår. Söka hjälp för att få lindring och läkning från grunden.
Det är kanske ingen som orkat läsa såhär långt, och det vet jag inte om jag själv skulle orkat heller, men det är så mycket jag gärna ville säga. Men jag ska bespara er det. Jag tror att bloggen är fel forum.
Tack för ordet!
Kram!
fredag 5 september 2014
Jobbigt att vara konstnärlig! Eller är jag bara jobbig?
Jag har ganska länge undrat över min lust till skapande av alla de slag. Idag när jag tog en kortkort promenad slog det mig igen.
Det kan vara riktigt jobbigt att vara kreativ! Jag kan inte titta mig omkring ens på en kort stavgång utan att otaliga gånger tänka på tex vad jag skulle få ihop av de färger jag ser. idag var det blått och en grågrön färg. Blåklocka och nåt ogräs. Sen var det en del säd som låg på vägen. Hur gärna hade jag inte böjt mig ner och ritat nåt i det ljusgula- Gjort en tavla av inget.. Tagit ett foto med min mobil kanske... Jag är nog lite konstig jag.
Att gå i skogen och se alla vackra torra pinnar är härligt om jag bara inte skulle börja planera projekt med detsamma. :) Har sagt nångång att det känns som jag missar väldigt mycket då jag inte kan göra verklighet av det som hjärnan producerar som fantasier om vackra saker. Vad skulle jag göra med dem? Sälja? Vem skulle vilja köpa?
Vi människor är unika varelser, men jag hoppas verkligen att nån annan tänker åtminstone LITE som jag när det gäller fallna grenar och halvvissna blommor.
Sånt idag!
Det kan vara riktigt jobbigt att vara kreativ! Jag kan inte titta mig omkring ens på en kort stavgång utan att otaliga gånger tänka på tex vad jag skulle få ihop av de färger jag ser. idag var det blått och en grågrön färg. Blåklocka och nåt ogräs. Sen var det en del säd som låg på vägen. Hur gärna hade jag inte böjt mig ner och ritat nåt i det ljusgula- Gjort en tavla av inget.. Tagit ett foto med min mobil kanske... Jag är nog lite konstig jag.
Att gå i skogen och se alla vackra torra pinnar är härligt om jag bara inte skulle börja planera projekt med detsamma. :) Har sagt nångång att det känns som jag missar väldigt mycket då jag inte kan göra verklighet av det som hjärnan producerar som fantasier om vackra saker. Vad skulle jag göra med dem? Sälja? Vem skulle vilja köpa?
Vi människor är unika varelser, men jag hoppas verkligen att nån annan tänker åtminstone LITE som jag när det gäller fallna grenar och halvvissna blommor.
Sånt idag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)