När krafterna tar slut gång på gång känns det som om det inte längre finns nån återvändo. Att det kommer att vara så. Så har det varit nu i åratal. Det kan vara riktigt bra ett par månader. Jag orkar det jag behöver och har lust att göra saker även utöver det. Det går bra att leva. Sen, plötsligt, finns det ingen energi kvar. Precis som när man får punktering. PSSsssSt! Kaputt.
Då känner jag att jag skulle kunna sova i dygn, oavbrutet. Att jag inte varken vill höra eller se- inte tala eller tilltalas. Det är en hemsk känsla att från den ena veckan, ja, ibland ena dagen, till den andra falla ihop på det viset.
Jag har gått ner i en svacka nu igen och försöker lyssna på kroppen och och själen. Vet inte om det lyckas. Tröttheten är stor. Jag väntar på bättre dagar.
Huvudet är fullt med tankar som blir på hälft. Halva tankar är inte mycket att ha.
