Vilken dröm!

Tiden går så fort när man har roligt! Nu just verkar mina dagar rusa iväg i en enorm hastighet! Så roligt har jag. Största lyckan är förstår att jag så bra kommit igång med motionerandet. Varje dag! Inget undantag! Mycket eller litet, men VARJE DAG!

Nu har vi dessutom börjat spinna lite på vår nya trädgård. Det finns en drygt 20 x 20 meters yta där den ska växa fram. Sakta men säkert! Jag vill ha en trädgård som man kan bo i. Där det finns rum för själen och där man blir både lugn och glad!

Jag har hittat mycket på nätet jag satt på minnet men i slutändan vill jag ha min EGEN stil och utformning. Viktigt är också att huset och trädgården harmonierar med varandra.

En filmsnutt jag verkligen kan se om och om igen är den nedan- Underbara Helsingborg. Visst, växtzon I är något helt annat än här uppe i norr, men jag kan inte se mig mätt på de lösningar detta par kommit på!


Varsågoda! Nu tar jag er med till RAMLÖSA för några minuter!

http://www.tv8.se/tradgardstoppen/tradgardarna/avsnitt-7-ramlosa/pgm-7-ramlosa

Ett datum att minnas

Den här dagen, 25.8, för 34 år sen stod jag brud. I Purmo kyrka.

Jag var fylld av en konstig känsla. Vad den känslan var vet jag ännu inte fast det gått så många år. Men jag kände i varje fall glädje och lycka över det lilla livet jag bar under mitt hjärta.

Livets berg-och dalbana följde. Ibland var kurvorna så snäva att jag höll på att kastas ut i tomma intet. Det var en gastkramande känsla. Men det överlevde jag också.

Den här dagen, 25.8, för 4 år sedan, skrev jag på köpebrevet för mitt älskade Viktos. Samma klockslag som vigseln gått av stapeln 30 år tidigare.

Konstigt.

Så 25.8 i år. Vad händer? Jag har tagit en skön promenad min mina gångstavar. En länk på 4 km. Känner mig trött och tänker inte göra så mycket idag. Det är söndag. Men älsklig har mycket att stå i nu när skörden ska bärgas och det innebär att han största delen av dagarna sitt på tröskan. I kväll ska jag vara med på kvällsgudstjänsten i vår kyrka. Njuta och träffa vänner.

Mina krämpor har ju lugnat ner sig betydligt tack vara smärtepiduralen jag fick på Centralsjukhuset i förra veckan. Men det är inte som det ska. Trots allt är lyckan oerhört stor över att jag kan gå. Och det var ett måste, att jag ska röra på mig mycket. Undersökningarna fortsätter under hösten.

Nu njuter jag av årstiden och av att kunna gå. Det är stort!

Så var jag hemma igen.

Efter en vecka på sjukhus känns det mycket bättre! Har fått fin hjälp och nu får jag jobba mig vidare här hemma!

Skriver inte mera nu eftersom jag inte ska sitta så länge ännu.

Det är bara att uthärda smärtan och sen ovissheten

Igen en kväll då jag mycket tydligt påminns om smärtans påverkan på mig. Jag är illamående av det. Jag är inte ensam. Men det är ju trots allt JAG som har MIN smärta. Man blir väl egoist också, till råga på allt. Det har jag nog inte varit tidigare.

Det är klart och tydligt vänster höft och ben som är värst just nu. Det här med att värken flyttar från ett ställe till ett annat förbryllar läkare. "Hmmm... intressant... hmmm" Tycker dock inte jag.

Snälla, snälla, snälla. Gör något så jag blir bättre. Ge mig svaren! Jag har ju frågorna. Varför väntar jag fortfarande på hjälp? Vilken undersökning ska visa var felet ligger när ni anser att mina vanliga röntgenbilder " inte visar så stora avvikelser"? Det är ganska oväsentligt för mig vad de visar. Jag bara vet att jag blir galen av värken och smärtorna! Herre, se nu... det är väl inte såhär jag ska ha det resten av livet heller.

Jag tänker på olika möjligheter. Är det ett diskbråck? En höftledsförslitning? En tumör? Är det cancer i skelettet? Det finns faktiskt inte den teori jag inte skulle ha tummat på.

I morgon är det den 12 augusti. En måndag som innebär MAGNETRÖNTGEN för min del. På eftermiddagen är det dags. Det är I MORGON! Kändes som en evighet när jag fick datumet. Nu står den dagen vid dörren. Sen tar det förstås ett par veckor innan jag får svar på vad undersökningen visat. Ovissheten är min fiende just nu. Den är större än smärtan.

Jag försöker hitta glädje- hitta på saker och fundera på bra och positiva saker. Ibland går det bra och ibland går det inte alls. Måste bara vara i det jag har och är just nu. Klara inga som helst förklarande samtal, inte ens med de som ringer. Förlåt mina vänner! Jag ORKAR inte berätta och berätta! Ni som känner mig förstår. Det är så jag är funtad när det lass jag ska dra blir för tungt. Som nu!

Jag svarar väldigt sällan när nån ringer. Det är en rättighet jag har. Att begränsa själv.

Nu är det kväll och jag ska snart söka sängen och med den vilan. En smärtstillande liten tablett och jag får kanske tag i sömnen om någon timme.


Gud var med!

Den här dagen då livet möter saknaden.

5 augusti.

Ett datum jag alltid kommer att minnas.

Det var just den dagen för 24 år sen som min älskade pappa flyttade hem till himlen. 58 år var han. Jag var i vecka 7-8 med yngste sonen. Det var en väldigt tung tid. Men åren går. Tänker jag tillbaka förstår jag inte att det verkligen är 24 år. Men jag ser min son som blev 23 i mars... då vet jag ju.

Livet består av både liv och död. Lika naturliga båda två, tycker jag.

Idag blev det riktigt påtagligt. Jag fick ett meddelande på min telefon med en bild av en ultraljudsbild. Jag ska bli mormor igen. Miranda ska bli storasyster och Johanna och Björn ska få bli föräldrar igen. Jag är så glad och tacksam!

Nu sitter jag fortfarande i stugan. Blev kvar här några dagar till. Det är så fint väder. Jag har testat den nya sekatören jag köpte för en vecka sen. Måste nog säga att Fiskars är Fiskars! Den är jättebra!

Hade tänkt mig till Jakobstad i kväll för att se Kvällstorgsvimlet där, men det får nog stå över. Bättre än det är här blir det garanterat inte. Ska snart gå ut med min virkning och sätta mig i skuggan av gårdsbjörken eller i bersån och njuta nån timme. Så ska jag tillbringa kvällen denna 5 augusti. Men kl 21.45 kommer jag nog att bli stilla en stund. Det var det klockslaget.... 1989.


Saknaden kryddas med enorm lycka idag.

Bräckligt

Vilken kväll i kyrkan. En fin konsert med och Heidi Storbacka och Erik Nygård.
Vilket härligt veckoslut i övrigt också. Vackert väder.

Men det är inte allt!

Jag har dalat igen. Känner mig som den mest elaka och egoistiska kvinna på jorden. Går inte att sätta fingret på vad det egentligen är som förorsakat känslan. Men så kan det ju vara. Tårarna bara vällde fram på eftermiddagen. Tack vare en underbar man vid min sida som lugnade mig, kunde jag vara med på konserten.

Jag måste ingenting. Det vet jag! Men nu känns det bättre i ryggen, vilket det alltid gör när jag precis bytt mitt smärtplåster... Det håller i sig ett par- tre dagar och jag känner verkligen energin flöda! Då vill jag ta alla minuter till vara och göra det jag inte kan de andra, tyngre dagarna.

Känner mig inte stressad, egentligen. Men å andra sidan vet jag att det är många stora beslut som ska fattas under hösten. Jag vet att Herren leder mig i besluten, jag borde inte vara orolig över det. Men jag är bara en liten människa. En liten människa som dessutom inte alls mår bra nu.

Ta mig i din famn och vagga mig till sömns nu Herre! Där kan jag vila tryggt!

Augustimöten

En fin sommardag till ända. En dag då jag träffat fina människor som gått igenom otroligt mycket. Kämpat sig igenom och klarat det bra. Vilken otrolig lycka att kunna tala öppet om problem och bekymmer. Det är nog det som är meningen med oss människor. Att helt enkelt vara MEDmänniskor- med två öron och en mun.

I morgon utlovas en lika fin dag, kanske ännu varmare.

Det är bra, för då kan jag sitta ute i skuggan med mitt handarbete- mobilskydd i form av glada ugglor HAPPY OWL kallar jag dem. Egen design och jag virkar så gärna om nån vill beställa!

Nu godnatt! Sov i ro! Tack för en underbar dag i augustisolen!

Försättsbladet är läst!

För att kunna komma sig uppåt måste man ha varit där nere.

Vem var det som sa så? Har i varje fall läst eller hört det. Tycker att det säger så mycket.

Står man längst ner är det bara uppåt som gäller. Att ta ett litet steg i taget, men uppåt.

Jag är på stugan nu igen. Det är nog hälsa för både kropp och själ för mig att vara här. Trots att man annars också bor på landet är det nåt speciellt med just den här platsen.

Kanske du som läser förstår vad jag talar om. Jag trivs bra på båda ställen men är väldigt avslappnad när jag kommer hit till Viktos.

När det här huset blev mitt för snart 4 år sedan, 25.8 2009, var lyckan obeskrivbar. När jag var liten var det här hem för syskonen Strandén och deras hushållerska Agda Forsbacka. Jag kommer så bra ihåg den tiden. Minns exakt hur det såg ut här inne i storstugan. Var möblerna stod. Nu är det bara storbordet och stolarna som finns kvar i rummet. Gedigna möbler men patina. Just därför älskar jag dem så mycket. Tänk om man kunde åldras så vackert!

I går kom så äntligen artikeln i Kyrkpressen. Jag har fått många reaktioner, mest på Facebook. Alla gillade den. Men de som INTE gjorde det skriver knappast ut det. Det kändes väldigt befriande att berätta. Att inte hela tiden behöva gå runt och förklara. Nu vet åtminstone de i Svenskfinland som har Kyrkpressen och läser den, lite mer.

Att öppna "boken" och låta folk läsa försättsbladet. Så känns det. Väldigt få vet vad "boken" rymmer. Kanske det i slutändan bara är jag och Gud Fader som vet... Tror att jag låter det vara så. Men det känns bra idag.

Vill tacka er alla som tittade/ tittar in här på bloggen. Skulle bli så glad över kommentarer också. I går hade jag i det närmaste 300 besökare här på Mitt I Allt! <3