Inför midsommar- tankar

I går kväll kunde jag inte somna. Inget ovanligt i det. Tankarna snurrade och så tog jag tag i en av dem.

Det är snart midsommar. Nu lever vi de dagar när världen är som vackrast och solen öser energi för vintern över oss. De här dagarna när jag i vanliga fall skulle städa, pynta, plantera rensa och njuta av att kunna precis vad jag vill. I vanliga fall. Nu är det inte så.

Men det finns hopp. Nya somrar att längta till. Nya blommor att så och plantera.

Jag är, i allt elände, så tacksam. Jag har det jag mest behöver. Kärlek och åter kärlek.

Att det här som bråkar med mig nu skulle komma precis i detta skede av livet har säkert sina orsaker också. Det är ju det där med själen och kroppen som hör ihop. Att livet i övrigt är så bra tillåter det som under så lång tid lagrats inom mig att stiga upp till ytan. Själens sår blir kroppens värk.

Om jag har roligt och njuter av tillvaron, t e x  med familjen och barnbarnens otvungna glädje, mår jag nog bäst.

Det är lycka att samvaron med de man älskar allra mest tar bort värk och smärta.

Jag ska nog ta och plocka lite ängsblommor i år också. Sätta dem i en stor glasburk på vedspisen vid Viktos och konstatera att jag har det så otroligt bra!

Himlen på ogräsrotsnivå idag

Hjälp vad skönt det är här fast vädret är lite småkyligt. Verkligen en avslappnande tillvaro som jag känner är bra för mig! Jag har t o m "legat" i landet en stund i dag. Det går visserligen inte att vara länge där, men det är    inte det som är grejen! Det som gör att jag njuter av det så mycket är att jag verkligen klarar av det! Den lilla stunden där på "ogräsrotsnivå" är som himlen för mig!

Men en slö sax har jag höbärgat och resultatet blir så fint! Jag tror att det är lycka jag känner!

Efter tandutdragningen i går känns det lite ömt i käken men det finns ju bot för den värken, tack och lov. Jag är så glad att tanden är borta, den har nämligen varit besvärlig av och till. Det räcker som det är fast den inte retar nerverna mina.

Nu ska jag ta en liten matpaus och vila en stund. Sen blir det sticka/ virka! Gillar verkligen det här med Online Stick-café på fb! Tänk att vi sitter så många handarbetsvänner i flera länder samtidigt och gör det vi gillar så mycket. Vi utbyter tankar och uppmuntrar varann! Nya vänner får man också! Ännu en sak att glädjas över!!

Jag tror jag ska göra en brasa i spisen i kväll. Det var faktiskt lite kylslaget i morse när jag vaknade... 16,5 grader är lite väl friskt!! ;)

En brasa i sovrummet och en i storstuga.. det blir perfekt!

Åh vad jag mår nu!

Ensam med mina funderingar och mår gott.

Nu har jag placerat mig i min ägandes stuga i Purmo för nån dag framåt. Känner att jag måste få det. Meditera och vara på tu man hand mig mig själv. Jag har upplevt att jag på många sätt varit på väg åt fel håll den senaste tiden. Bitterhet över det som varit och gamla besvikelser har blivit alltför påtagliga. Själv tror att det går hand i hand med mina smärtor. Jag vet ju att jag har kroppsliga fel men de blir nog bara värre av att jag ältar det som varit- kan ju inget åt det som är "igår". Men jag kan påverka dagen jag lever, just nu, precis som jag också kan med hopp och tillförsikt ta emot morgondagen.

Det är mycket lättare att inse det nu, när jag i morse fick ett datum till ortopeden som ska titta på mig. Jag hade inte trott att det skulle bli före midsommar, men det blir det! :)

Jag tycker om att vara för mig själv. Tycker om att höra på tystnad och njuter av att inte behöva tala. Det trodde ni inte, eller hur? ;) ;Men så är det. Jag har mer och mer blivit så med åren. Min mamma är likadan säger hon.

Men det har förstås också en gräns. Sambon saknar jag naturligtvis. Men han känner mig och vet att detta är en lisa för min skruttiga själ. Att jag mår som bäst när jag bara är. Han vet också att det varit så tungt för mig, speciellt de senaste veckorna. Här vid Viktos får jag i egen takt flytta tankarna fram och tillbaka. Spara eller kasta.

Nu ska jag se om det skulle finnas nåt gott i kylskåpet. Vem vet, kanske jag ska slå på stort och ta en fil..

Ja det ska jag! varför?? Jo, för att jag KAN!

Bättre humör

Dagens inlägg får kanhända en lite annan grundton än de tidigare. Har, tack vare en nära vän, börjat tänka lite annorlunda, positivare. De är svårt och sjukt och galet, visst, men det är ett faktum att det är så- inget jag med min egen makt rår över. Jag kan ta de mediciner och följa de råd jag fått av läkarvetenskapen. Därutöver är det de små uppmuntrande sakerna jag kan fixa till själv. De som gör dagen lättare att leva och luften friskare att andas.

Jag vill inte fokusera på varför och sucka mig genom sommardagarna! Jag vill göra det bästa av min situation. Det innebär att jag långt kommer att verka lite självisk, tror jag, men är ganska säker på att jag blir lättare att ha att göras med!

Den här sommarens höjdpunkt närmar sig med stormsteg. Vår resa till Skåne är verkligen något jag sett och ser fram emot. Att få ha SEMESTER! Trots att jag är ledig nu också här hemma är det nåt annat att åka bort och vara ledig. Bröllopsfesten... barnbarnen... underbara Skåne... Så härligt!

Jag har ju mitt lilla Eden, Viktos också. Det är inte första gången jag säger det, men det är något visst med den platsen. Verkligen ett fridfullt ställe som sänker pulsen och ger verklig vila. Det är mycket jag kunde göra där om jag hade hälsan. Men nu, när blommorna vuxit sig höga ser det ut som ogräset gett upp kampen. Åtminstone i blomrabatten. vegetationen är tät och har till stor del kvävt ogräset! Skönt!! Tack Gud för det!

Ska nog ta mig dit den här veckan igen. Bara slappa... Annorlunda att slappa där än hemma! Konstigt.

Så nu är jag nöjdare. Har ruskat bort många onödigheter från axlarna. Ska göra allt för att inte ta den bördan igen!

Mary

Lite om min dag. Obs! Trist läsning!

Konstit vähissä. Det är finska. Betyder ungefär att alla knep är testade. Det sista är ett värmande liniment tänkt för kojuver. Just det. Så nu luktar jag ko/mint/ liniment. Inte kul. Men man ska testa det mesta. Och nu vet jag att det åtminstone luktar ganska vidrigt.

Jag har under några dagar funderat om man borde skriva smärtdagbok. Det vore kanske bra när man nästa gång får träffa läkaren.

När man ständigt har smärta och värk tär det på humöret. Man känner sig elak och irriterad elak hela tiden. Det vill jag inte. Men så är det. Orken tryter också på alla sätt. Uthållighet har aldrig varit min starka sida, men nu är jag verkligen rastlös. Jag kastas mellan handarbetsfundringar, inredningstidningar, Spotify- och Googlesökningar... Vill vara ute, men sitter där en stund och sen vill jag inte vara ute mer. Då går jag i igen. Virkar någon mormorsruta eller spelar 3 betapetspel. Förlorar. Lägger mig på sängen med tidningarna. Det är kanske det som ändå är skönast. Har minst smärtor då. Somnar. Sover en timme. Vaknar. Stiger upp. Går ut. Det blåser. Går ett varv ut till vägen med kryckorna. In igen. Kokar kaffe. Dricker kaffe. Blir trött. Virkar en mormorsruta. Ser på TV. 10 years younger. Pyttsan.

Bridezilla.. Blir bara förbannad. Stänger TV:n. Kollar Facebook. Svarar på några kommentarer. Skrattar åt någon dråplig uppdatering. Spelar Candy Crusch.

Huh!

Nu sitter jag med fleecefilten ( min gode vän) runt mig som en kjol. Det värmer. Mår jag ändå inte bättre av att ha det varmt runt höften? Nu känns det så.

Skulle så gärna vara mera "med" men jag känner mig så klumpig då jag hela tiden ska gå med kryckor. Och så var det dethär med uthålligheten. Men tar jag ordentligt med värkmedicin och vilar en timme före så är det så skönt att fara t ex till butiken med sambon.

Man önskar verkligen att detta inte ska bli bestående. Men väntan är tung.

Till min dotter!

Idag tänker jag. 

Du har vandrat dina vägar. Fattat dina beslut. Mognat och gjort saker inte många klarat av. Du har kämpat dig genom dagar av tvivel. Men alltid trott på dig själv trots det. Tagit hand om hem och familj med stor kärlek. Det har varit möjligt tack vare den enorma kärlek din egen lilla familj gett DIG! Till slut når man  målet. Om man går i rätt riktning i lämplig fart. Din ambition att klara detta har stått klar för oss alla. " Hon gör det".

Och idag har du fått lönen för mödan, mitt barn. Idag har du bevisat att du har en vilja av stål och att du vunnit ett race du var född till att vinna! Det är din underbara öppenhjärtlighet som gör att du är på rätt plats. Din livserfarenhet gör att du kan hjälpa och handleda de som behöver dig. 

Det är idag jag tänker...

Nu har hon bevisat vem hon varit hela tiden. Innerst inne... En kämpe!

Grattis till din fina examen min älskade dotter!

Det svåra kommer...

Det har varit en så härlig dag. Vi har haft roligt. Men när kvällen kom tog allt det svåra över igen.

Jag känner mig så utlämnad. Tycker att ingen TROR mig. Jag ville så gärna dela med mig av smärtorna. Speciellt till de som tror allra minst. Då skulle de nog börja tro. Tro att det verkligen gör så oerhört ont som det gör.

När det inte gör ont är jag rädd för smärtan- när det GÖR ont är jag rädd för smärtans ursprung. Jag vet ju inte med 100% säkerhet. Jag har fått höra en teori. Visserligen har jag fått läsa det i tryckt skrift och såg inget frågetecken efter diagnosen heller.

Det kan vara som de tror. Det kan vara så att de har fel. Min oro och rädsla äter mig ännu mer än den artros de talar om. Tycker inte om att ätas inifrån.

Jag kan ingenting. Det är det som kommer i huvudet på mig varje gång det svåra tar över. Kan bara sitta och virka eller sticka. Bläddra slött i någon tidning jag redan sett 43 gånger minst. Vet vad det kommer för en  bild på nästa och nästa och nästa uppslag. Tråkigt med tidningar man läst 43 gånger förut.

Jag skulle kunna tillbringa tiden i en bil. Åka runt och se mig omkring. Det är det bästa jag vet just nu. Ta en glass nånstans. Sitta på en uteservering och iaktta folk. Vart är de på väg? Varför skrattar han sådär när han talar i telefonen? Hur länge ska den där kvinnan sitta och pilla i den tomma kaffekoppen... Gråter hon?  Ja, ni förstår kanske. Eller så gör ni inte. Det kvittar. Jag tycker om att iaktta människor, oberoende av vad du tycker.

Man tror att man blir hörd. Men när det svåra tar över vet man att man talat för döva öron. Nästa steg blir att tala med hög och tydlig röst. Det KAN hjälpa.

Veckorna går. Månaderna går. Men SMÄRTAN den far ingenstans. Den sitter envist kvar i min kropp och dess sylvassa naglar är fastborrade i min kropp. Ibland måste den bättra på sitt grepp. Den släpper inte taget utan slår sina huggtänder i mig under tiden den söker ett nytt ställe att nagla fast sig på. Så har jag det. Så är det för mig nu.

Nånstans börjar jag sakta tro att det inte blir bra. Att det är en mardröm jag aldrig kommer att vakna ur.

Jag hör det klinga i mina öron... Det någon sa till min för ganska exakt 18 år sen. Det var sommar.Juni. Varmt och soligt.

" ... jag kommer att göra vad jag kan för att göra resten av livet till ett helvete för dig!...."

Jag vet att det inte är så... men jag kan inte glömma...