Bastu, badrum, hjälpkök- nyp mig i armen!!!

Ser ut att bli fart efter helgerna! I första hand ska det göras rum för att byggaren, när han vill, kan kasta sig över projektet.

Idag har jag googlat på bastudörrar, klinkers och kakel. Det är ju inte att stå handfallen och säga "va?? redan!??" när materialen behövs.. Det finns djungler av det man skulle kunna tänka sig. Men jag vet nog nästan med 100% säkerhet hur det blir. Grått och vitt. Klassiskt och snällt för en som gillar lantstilen. Det är bara att brassa på med coola inredningsdetaljer sen. Jag vill inte han modernt. Mera klassiskt. Vad man trollat till det med sen är en annan sak! Gissa om jag gillar läget!?

Det är overkligt å ena sidan. Men å den andra sidan är det YTTERST påtagligt och sant. Vi talar förstås mest om vad som komma skall. Hela tiden snurrar drömmar i huvudet. Sen sover man en natt. Plötsligt när man vaknar ser man det orealistiska i dem. Men de måste få snurra en stund.

Att "få" ett hjälpkök. Hur realistiskt tror ni DET känns på en skala? Nu är det där mina tankar finns- Ett ljust hjälpkök med ett rejält fönster. Ordentligt med ytor och en städskrubb. Det är vad jag drömmer om nu. Om ett år borde den drömmen vara sann--- ja, långt innan det. Mycket skåp att sätta allt det där man inte vet vart man ska sätta annars- Sånt behövs. Så nu hittar ni mig mera sällan med sticksömmen. Nu är det annat som gäller. Kunde jag hade jag nog börjat böka redan!!

Och regnet det bara öser ner...

Det gör inte så mycket, man har gott myshumör då.

Vad är förresten MYS för dig?

Jag tycker att jag myser nu när jag sitter och surfar mellan inrednings- och renoveringsbloggar. Det finns några, kan jag berätta!! Allt mitt stickande det är MYS. Fast ibland nåste det til en liten paus för att myset igen ska infinna sig. Vi är vanedjur. Vänjer oss alltså med mys också. och då är det inte längre så mysigt.

Nu har julen gått. Den gick snabbt i år. Men underbart är kort! Vi hade en fin jul, utan att desto mer bena upp det. Kort och koncist.

Allt bara kretsar kring byggplaner nu. Mycket på gång i det fallet.

Vi borde hitta nån krypin åt oss att bo i under renoveringen. Det är inte det lättaste. Vill ju inte så lång bort från "bygget". Men det, som allt annat, ordnar sig också...

Nu kommer man igen att få ett "före" och "efter". Före renoveringen och efter renoveringen. Det är ett sätt att ta sig framåt. Ett bra sätt... Mycket jobb men resultatet blir bra!

Hittade en underbar blogg--- en inspiration utan like!

Kolla själva!

                                       http://fadedcharmcottage.blogspot.fi/

Det finns gånger när man behöver dra streck______________________

Drömmer och testritar

Jag vet inte hur jag ska fortsätta på den här bloggen.
Det finns tusen saker jag skulle kunna berätta. Lika många jag inte ens VILL nämna. Då får det bli så att jag säger som det är:

Nu fortsätter jag från dagsläget utan att desto vidare gräva i det som hänt mig i höst. Nu ska jag fokusera på de saker som får mitt hjärta att sjunga och mina fötter att dansa!

Att julen strax är här är en sak men den är lika snabbt förgången som den kommer så det är ju inte det.

Vi väntar så på Lillen som snart kommer. William. Han verkar vara en riktig tuffing på att hålla mamma Johanna påmind om att han är på väg. Det må jag säga.

Snart får han se sin storasyster och övriga familjen. Så lycklig han ska bli! Vi väntar så på dig, allihopa!

Här på hemmafronten är det vår renovering som ligger framför oss under 2014. Ritningarna är på gång och jag planerar ju redan hur det ska se ut inne i vårt "nya" hem. Alternativet att bygga nytt har också varit uppe till diskussion... ja det är väl inte riktigt borta ur samtalet ännu. Vi jämför och bollar möjligheter och hinder. Men med det fina, gamla "inbodda" hem, fullt av kärlek i väggarna vill man gärna fräscha upp och bo vidare. Fylla det med ännu mera kärlek och värme.

Med tanke på att jag har svårt att röra mig nu känns det fantastiskt att tänka på att det ska göras bastu och badrum lätt tillgängligt. Att ytorna blir ljusa och fräscha. Köket blir nytt och jag är sååå lycklig.

Idag kommer vi att få se första ritningsförslaget!!! Hurraa!!

***
Nu har vår planerare varit här och vi är så glada att vi valde just honom! Det är konstigt att se hans lösningar falla så perfekt i smaken... Torkrum... hur kunde han veta.... ;) Och placeringen i övrigt. Otroligt! Vi är så nöjda!

... och så var vi där! Igen!

När krafterna tar slut gång på gång känns det som om det inte längre finns nån återvändo. Att det kommer att vara så. Så har det varit nu i åratal. Det kan vara riktigt bra ett par månader. Jag orkar det jag behöver och har lust att göra saker även utöver det. Det går bra att leva. Sen, plötsligt, finns det ingen energi kvar. Precis som när man får punktering. PSSsssSt! Kaputt.

Då känner jag att jag skulle kunna sova i dygn, oavbrutet. Att jag inte varken vill höra eller se- inte tala eller tilltalas. Det är en hemsk känsla att från den ena veckan, ja, ibland ena dagen, till den andra falla ihop på det viset.

Jag har gått ner i en svacka nu igen och försöker lyssna på kroppen och och själen. Vet inte om det lyckas. Tröttheten är stor. Jag väntar på bättre dagar.

Huvudet är fullt med tankar som blir på hälft. Halva tankar är inte mycket att ha.

Vilken dröm!

Tiden går så fort när man har roligt! Nu just verkar mina dagar rusa iväg i en enorm hastighet! Så roligt har jag. Största lyckan är förstår att jag så bra kommit igång med motionerandet. Varje dag! Inget undantag! Mycket eller litet, men VARJE DAG!

Nu har vi dessutom börjat spinna lite på vår nya trädgård. Det finns en drygt 20 x 20 meters yta där den ska växa fram. Sakta men säkert! Jag vill ha en trädgård som man kan bo i. Där det finns rum för själen och där man blir både lugn och glad!

Jag har hittat mycket på nätet jag satt på minnet men i slutändan vill jag ha min EGEN stil och utformning. Viktigt är också att huset och trädgården harmonierar med varandra.

En filmsnutt jag verkligen kan se om och om igen är den nedan- Underbara Helsingborg. Visst, växtzon I är något helt annat än här uppe i norr, men jag kan inte se mig mätt på de lösningar detta par kommit på!


Varsågoda! Nu tar jag er med till RAMLÖSA för några minuter!

http://www.tv8.se/tradgardstoppen/tradgardarna/avsnitt-7-ramlosa/pgm-7-ramlosa

Ett datum att minnas

Den här dagen, 25.8, för 34 år sen stod jag brud. I Purmo kyrka.

Jag var fylld av en konstig känsla. Vad den känslan var vet jag ännu inte fast det gått så många år. Men jag kände i varje fall glädje och lycka över det lilla livet jag bar under mitt hjärta.

Livets berg-och dalbana följde. Ibland var kurvorna så snäva att jag höll på att kastas ut i tomma intet. Det var en gastkramande känsla. Men det överlevde jag också.

Den här dagen, 25.8, för 4 år sedan, skrev jag på köpebrevet för mitt älskade Viktos. Samma klockslag som vigseln gått av stapeln 30 år tidigare.

Konstigt.

Så 25.8 i år. Vad händer? Jag har tagit en skön promenad min mina gångstavar. En länk på 4 km. Känner mig trött och tänker inte göra så mycket idag. Det är söndag. Men älsklig har mycket att stå i nu när skörden ska bärgas och det innebär att han största delen av dagarna sitt på tröskan. I kväll ska jag vara med på kvällsgudstjänsten i vår kyrka. Njuta och träffa vänner.

Mina krämpor har ju lugnat ner sig betydligt tack vara smärtepiduralen jag fick på Centralsjukhuset i förra veckan. Men det är inte som det ska. Trots allt är lyckan oerhört stor över att jag kan gå. Och det var ett måste, att jag ska röra på mig mycket. Undersökningarna fortsätter under hösten.

Nu njuter jag av årstiden och av att kunna gå. Det är stort!

Så var jag hemma igen.

Efter en vecka på sjukhus känns det mycket bättre! Har fått fin hjälp och nu får jag jobba mig vidare här hemma!

Skriver inte mera nu eftersom jag inte ska sitta så länge ännu.

Det är bara att uthärda smärtan och sen ovissheten

Igen en kväll då jag mycket tydligt påminns om smärtans påverkan på mig. Jag är illamående av det. Jag är inte ensam. Men det är ju trots allt JAG som har MIN smärta. Man blir väl egoist också, till råga på allt. Det har jag nog inte varit tidigare.

Det är klart och tydligt vänster höft och ben som är värst just nu. Det här med att värken flyttar från ett ställe till ett annat förbryllar läkare. "Hmmm... intressant... hmmm" Tycker dock inte jag.

Snälla, snälla, snälla. Gör något så jag blir bättre. Ge mig svaren! Jag har ju frågorna. Varför väntar jag fortfarande på hjälp? Vilken undersökning ska visa var felet ligger när ni anser att mina vanliga röntgenbilder " inte visar så stora avvikelser"? Det är ganska oväsentligt för mig vad de visar. Jag bara vet att jag blir galen av värken och smärtorna! Herre, se nu... det är väl inte såhär jag ska ha det resten av livet heller.

Jag tänker på olika möjligheter. Är det ett diskbråck? En höftledsförslitning? En tumör? Är det cancer i skelettet? Det finns faktiskt inte den teori jag inte skulle ha tummat på.

I morgon är det den 12 augusti. En måndag som innebär MAGNETRÖNTGEN för min del. På eftermiddagen är det dags. Det är I MORGON! Kändes som en evighet när jag fick datumet. Nu står den dagen vid dörren. Sen tar det förstås ett par veckor innan jag får svar på vad undersökningen visat. Ovissheten är min fiende just nu. Den är större än smärtan.

Jag försöker hitta glädje- hitta på saker och fundera på bra och positiva saker. Ibland går det bra och ibland går det inte alls. Måste bara vara i det jag har och är just nu. Klara inga som helst förklarande samtal, inte ens med de som ringer. Förlåt mina vänner! Jag ORKAR inte berätta och berätta! Ni som känner mig förstår. Det är så jag är funtad när det lass jag ska dra blir för tungt. Som nu!

Jag svarar väldigt sällan när nån ringer. Det är en rättighet jag har. Att begränsa själv.

Nu är det kväll och jag ska snart söka sängen och med den vilan. En smärtstillande liten tablett och jag får kanske tag i sömnen om någon timme.


Gud var med!

Den här dagen då livet möter saknaden.

5 augusti.

Ett datum jag alltid kommer att minnas.

Det var just den dagen för 24 år sen som min älskade pappa flyttade hem till himlen. 58 år var han. Jag var i vecka 7-8 med yngste sonen. Det var en väldigt tung tid. Men åren går. Tänker jag tillbaka förstår jag inte att det verkligen är 24 år. Men jag ser min son som blev 23 i mars... då vet jag ju.

Livet består av både liv och död. Lika naturliga båda två, tycker jag.

Idag blev det riktigt påtagligt. Jag fick ett meddelande på min telefon med en bild av en ultraljudsbild. Jag ska bli mormor igen. Miranda ska bli storasyster och Johanna och Björn ska få bli föräldrar igen. Jag är så glad och tacksam!

Nu sitter jag fortfarande i stugan. Blev kvar här några dagar till. Det är så fint väder. Jag har testat den nya sekatören jag köpte för en vecka sen. Måste nog säga att Fiskars är Fiskars! Den är jättebra!

Hade tänkt mig till Jakobstad i kväll för att se Kvällstorgsvimlet där, men det får nog stå över. Bättre än det är här blir det garanterat inte. Ska snart gå ut med min virkning och sätta mig i skuggan av gårdsbjörken eller i bersån och njuta nån timme. Så ska jag tillbringa kvällen denna 5 augusti. Men kl 21.45 kommer jag nog att bli stilla en stund. Det var det klockslaget.... 1989.


Saknaden kryddas med enorm lycka idag.

Bräckligt

Vilken kväll i kyrkan. En fin konsert med och Heidi Storbacka och Erik Nygård.
Vilket härligt veckoslut i övrigt också. Vackert väder.

Men det är inte allt!

Jag har dalat igen. Känner mig som den mest elaka och egoistiska kvinna på jorden. Går inte att sätta fingret på vad det egentligen är som förorsakat känslan. Men så kan det ju vara. Tårarna bara vällde fram på eftermiddagen. Tack vare en underbar man vid min sida som lugnade mig, kunde jag vara med på konserten.

Jag måste ingenting. Det vet jag! Men nu känns det bättre i ryggen, vilket det alltid gör när jag precis bytt mitt smärtplåster... Det håller i sig ett par- tre dagar och jag känner verkligen energin flöda! Då vill jag ta alla minuter till vara och göra det jag inte kan de andra, tyngre dagarna.

Känner mig inte stressad, egentligen. Men å andra sidan vet jag att det är många stora beslut som ska fattas under hösten. Jag vet att Herren leder mig i besluten, jag borde inte vara orolig över det. Men jag är bara en liten människa. En liten människa som dessutom inte alls mår bra nu.

Ta mig i din famn och vagga mig till sömns nu Herre! Där kan jag vila tryggt!

Augustimöten

En fin sommardag till ända. En dag då jag träffat fina människor som gått igenom otroligt mycket. Kämpat sig igenom och klarat det bra. Vilken otrolig lycka att kunna tala öppet om problem och bekymmer. Det är nog det som är meningen med oss människor. Att helt enkelt vara MEDmänniskor- med två öron och en mun.

I morgon utlovas en lika fin dag, kanske ännu varmare.

Det är bra, för då kan jag sitta ute i skuggan med mitt handarbete- mobilskydd i form av glada ugglor HAPPY OWL kallar jag dem. Egen design och jag virkar så gärna om nån vill beställa!

Nu godnatt! Sov i ro! Tack för en underbar dag i augustisolen!

Försättsbladet är läst!

För att kunna komma sig uppåt måste man ha varit där nere.

Vem var det som sa så? Har i varje fall läst eller hört det. Tycker att det säger så mycket.

Står man längst ner är det bara uppåt som gäller. Att ta ett litet steg i taget, men uppåt.

Jag är på stugan nu igen. Det är nog hälsa för både kropp och själ för mig att vara här. Trots att man annars också bor på landet är det nåt speciellt med just den här platsen.

Kanske du som läser förstår vad jag talar om. Jag trivs bra på båda ställen men är väldigt avslappnad när jag kommer hit till Viktos.

När det här huset blev mitt för snart 4 år sedan, 25.8 2009, var lyckan obeskrivbar. När jag var liten var det här hem för syskonen Strandén och deras hushållerska Agda Forsbacka. Jag kommer så bra ihåg den tiden. Minns exakt hur det såg ut här inne i storstugan. Var möblerna stod. Nu är det bara storbordet och stolarna som finns kvar i rummet. Gedigna möbler men patina. Just därför älskar jag dem så mycket. Tänk om man kunde åldras så vackert!

I går kom så äntligen artikeln i Kyrkpressen. Jag har fått många reaktioner, mest på Facebook. Alla gillade den. Men de som INTE gjorde det skriver knappast ut det. Det kändes väldigt befriande att berätta. Att inte hela tiden behöva gå runt och förklara. Nu vet åtminstone de i Svenskfinland som har Kyrkpressen och läser den, lite mer.

Att öppna "boken" och låta folk läsa försättsbladet. Så känns det. Väldigt få vet vad "boken" rymmer. Kanske det i slutändan bara är jag och Gud Fader som vet... Tror att jag låter det vara så. Men det känns bra idag.

Vill tacka er alla som tittade/ tittar in här på bloggen. Skulle bli så glad över kommentarer också. I går hade jag i det närmaste 300 besökare här på Mitt I Allt! <3

Delmål är bra!

För att vi ska komma någon vart i livet behöver vi mål. Men vad det målet sedan innebär är en annan sak. Att ha delmål är bra. Det känns lättare att sträva framåt med delmål för ögonen.

Just nu är mitt delmål att få vakna den morgonen när jag ÄNTLIGEN får komma till magnetröntgen. Det är 2 veckor framåt ännu. Aldrig trodde jag då jag fick datumet att jag skulle klara det såhär långt ens. Nu har jag dessutom känt mig lite bättre några dagar. En knapp vecka ungefär. Men idag på eftermiddagen kom jag till klar insikt om att det berott på värmen vi haft de senaste dagarna. Precis som regnet började falla började lederna styvna till igen. Helt otroligt vad min kropp är väderkänslig. Nu känns det inte alls trevligt! Men jag har börjat med ett litet gulligt handarbete. Egentligen flera- miniugglor. Stora som tändsticksaskar ska de bli.
Små gulliga varelser. De ska få stoppning och förhoppningsvis passa i nån liten hand.

Så var det idag!

Bär och åter bär!

Idag är det ordet BÄR som gäller.

Har faktiskt varit ute och utan kryckor klarat att plocka röda vinBÄR en god stund idag! Jag är så glad att nån BÄR! Utan Honom skulle jag inte inte stå så länge. Visst gjorde det ont mellan varven. Rev till ordentligt speciellt efteråt. Men det är så skönt att kunna uträtta något. Inte bara sitta och handarbeta.

Den här värmen gör gott åt min kropp! Känner mig rörligare i lederna. I övrigt är jag inte överförtjust när det blir alldeles "för" varmt. Men det finns ju skugga. I kväll har jag dessutom suttit ute och stickat lite.

I morgon är det många som återgår till sina jobb efter semestern. Önskar att ni kunnat samla krafter och energi för kommande vinterdagar nu! Jag siktar ju inte på jobb på väldigt länge. Våra dagar ser olika ut.

Det ska bli intressant att se hur artikeln i KP tas emot när den kommer inkommande torsdag. Det är på ett sätt skönt att få säga saker man tänkt ofta men inte uttalat direkt.

En sak är säker. Jag blir aldrig den jag varit efter denna tid med smärtor och tunga dagar. Det vore så fel mot mig själv att inte göra nåt åt saker och ting som får mig att må som jag gör. Vissa saker är omöjliga att rå på. Men då är det JAG som måste ta ett steg till sidan. Kanske rent av trampa upp en ny stig åt mig.

Så skönt att veta att det finns ett ord BÄR! Med olika meningar dessutom!

Funderar lite sånt i kväll!

Hemma igen med tankar om sensommar.

Hemma i Kimo igen efter några dagar vid Viktos.

Det har varit allt från pyjamasdagar till "Gospel i skolparken"- kväll. Dessutom har småflickorna från Vörå varit på semester hos fammo några dagar. Det har varit intensivt men underbart kul.

När flickorna hämtats idag rullade den stora tröttheten över mig. Jag hade sovit dåligt senaste natt. Det var ju så varmt. Vaknade vid 03.30 och somnade inte förrän mot 06- tiden. Jag försökte bli kvitt den men kände att det inte skulle gå. Det värsta gick dock över så jag packade ihop mina saker och åkte hem.

Nu har jag vilat, men inte sovit. Det ska jag försöka göra ordentligt i natt istället.

Snart är det augusti. Snart är sommarn sensommar. Augusti är en fin månad. Gillar den. Skymning och fina kvällar. Lite trädgårdsmys med tända lyktor och ljus. Den här hösten är faktiskt välkommen. Jag vet att läkare och vårdpersonal återgår till jobbet efter sina semestrar och stängningar över sommaren. Nåt börjar hända. Snart är det dags för magnetundersökningen. Hoppas det syns klart. Det onda. Allt blir som det ska vara, hur det än blir.

Jag har tänkt mycket på framtiden de senaste månaderna. Framtiden är ju aldrig klar för någon människa. Allt kan hända i livet. Men jag känner att min framtid är speciellt "luddig".

Skulle jag inte ha tilliten till Herren skulle allt vara 1000 gånger svårare. Svårt är det ändå. Jag tror och vet att Han ser till att det blir bra.

Det vänder!

Vilken fin dag vi fått! Solen är tillbaka och värmen med den!

Jag har mest sysselsatt mig här inomhus hittills i dag. Har en grej som måste fixas och det strulade till sig lite! Men det verkar vara OK nu! Skönt!

Visst är det bra med teknik. Men nog är vi så fast i den. Med nästan allt. Jag skulle inte klara mig utan min dator. Den bekännelsen får jag lov att avge. Men vi klarade ju oss så bra "förr". Vad är det med oss!? Jo, det är bara så att tiden för oss vidare. Vi är tvungna att hänga med i svängarna för att inte kastas ut av centrifugalkraften.. Så fort verkar det snurra.

Som det här med telefonerna. Förr behövde vi aldrig fråga våra kompisar "Var är du", när vi ringde dem. Vi visste precis vilket hörn i hemmet de stod i. De pratade ju i telefonen som satt fast i väggen!
Så kom mobiltelefonen. Det var ju bra.... Tyckte vi. Tiden har rusat och finesserna har blivit så många i dessa små apparater att man knappast hinner lära sig hälften innan det blir dags för byte. Små apparater. Det var ju ett måste att ha liten mobil. Ingen tegelsten skulle det vara.... Se idag! Hur ser de ut! Inte är de små i allafall! Tunna kanske de är, men inte små! Det vänder! Allt vänder!

Byxorna...

Att ha hög midja på sina jeans för 10 år sen... hmm... det var inte precis inne. Då var det nästan så att ingen dragkedja ens behövdes i gylfen! Så låga var byxorna. Nu ska det igen vara hög midja! Allt kommer igen.

Nästan allt!

Men en sak jag hoppas ALDRIG kommer tillbaka är kassettbandspelare med c-kassetter!! Suck.. När man äntligen skaffat sig Björn Skifs och Blåblus kassett med Huga-tchaga och Working in the colemine, vad hände då? Jo, snäll som man är förstås, lånade man ut kasetten till en halvgod vän. Det dröjde innan kassetten returnerades och när den väl gjorde det såg den ut som mommos mattväftsnystan! Just så! Där var den favoritkassetten.. Det vill jag verkligen inte att mina barnbarnsbarn ska behöva uppleva igen.

Tack för ordet! ;)

På stugan i kylan

Tycks bara ha blogglust när jag är vid Viktos. Nu är jag har igen.
Jag tycker att det känns bättre nu så jag ville ta några dagar här. Här med mig själv och mina funderingar. Kanske det är just därför som blogglusten infinner sig.

Dagarna går och det blir bara närmare till magnetundersökningen. Inte många veckor kvar nu. När jag fick datumet för den trodde jag inte jag skulle klara mig så länge. Men Blott en dag ett ögonblick i sänder.

Jag ska fundera över mitt förhållande till Bibeln idag. Ska nämligen vara med i Kyrkpressens Bibelstafett snart. Tror att det är bra att fundera över såna frågor också. Sätta fokus på nåt annat än det vardagliga.

Det är så kallt. Kan inte tro att vi finns mitt i sommaren. Nej nu tittar jag på termometern och den visar 14,5. Det känns faktiskt lite underligt! Men i kväll ska jag trotsa kyla och bege mig ut för att lyssna på gospel och träffa mina vänner i kören.

Hoppas på sol.

Inför midsommar- tankar

I går kväll kunde jag inte somna. Inget ovanligt i det. Tankarna snurrade och så tog jag tag i en av dem.

Det är snart midsommar. Nu lever vi de dagar när världen är som vackrast och solen öser energi för vintern över oss. De här dagarna när jag i vanliga fall skulle städa, pynta, plantera rensa och njuta av att kunna precis vad jag vill. I vanliga fall. Nu är det inte så.

Men det finns hopp. Nya somrar att längta till. Nya blommor att så och plantera.

Jag är, i allt elände, så tacksam. Jag har det jag mest behöver. Kärlek och åter kärlek.

Att det här som bråkar med mig nu skulle komma precis i detta skede av livet har säkert sina orsaker också. Det är ju det där med själen och kroppen som hör ihop. Att livet i övrigt är så bra tillåter det som under så lång tid lagrats inom mig att stiga upp till ytan. Själens sår blir kroppens värk.

Om jag har roligt och njuter av tillvaron, t e x  med familjen och barnbarnens otvungna glädje, mår jag nog bäst.

Det är lycka att samvaron med de man älskar allra mest tar bort värk och smärta.

Jag ska nog ta och plocka lite ängsblommor i år också. Sätta dem i en stor glasburk på vedspisen vid Viktos och konstatera att jag har det så otroligt bra!

Himlen på ogräsrotsnivå idag

Hjälp vad skönt det är här fast vädret är lite småkyligt. Verkligen en avslappnande tillvaro som jag känner är bra för mig! Jag har t o m "legat" i landet en stund i dag. Det går visserligen inte att vara länge där, men det är    inte det som är grejen! Det som gör att jag njuter av det så mycket är att jag verkligen klarar av det! Den lilla stunden där på "ogräsrotsnivå" är som himlen för mig!

Men en slö sax har jag höbärgat och resultatet blir så fint! Jag tror att det är lycka jag känner!

Efter tandutdragningen i går känns det lite ömt i käken men det finns ju bot för den värken, tack och lov. Jag är så glad att tanden är borta, den har nämligen varit besvärlig av och till. Det räcker som det är fast den inte retar nerverna mina.

Nu ska jag ta en liten matpaus och vila en stund. Sen blir det sticka/ virka! Gillar verkligen det här med Online Stick-café på fb! Tänk att vi sitter så många handarbetsvänner i flera länder samtidigt och gör det vi gillar så mycket. Vi utbyter tankar och uppmuntrar varann! Nya vänner får man också! Ännu en sak att glädjas över!!

Jag tror jag ska göra en brasa i spisen i kväll. Det var faktiskt lite kylslaget i morse när jag vaknade... 16,5 grader är lite väl friskt!! ;)

En brasa i sovrummet och en i storstuga.. det blir perfekt!

Åh vad jag mår nu!

Ensam med mina funderingar och mår gott.

Nu har jag placerat mig i min ägandes stuga i Purmo för nån dag framåt. Känner att jag måste få det. Meditera och vara på tu man hand mig mig själv. Jag har upplevt att jag på många sätt varit på väg åt fel håll den senaste tiden. Bitterhet över det som varit och gamla besvikelser har blivit alltför påtagliga. Själv tror att det går hand i hand med mina smärtor. Jag vet ju att jag har kroppsliga fel men de blir nog bara värre av att jag ältar det som varit- kan ju inget åt det som är "igår". Men jag kan påverka dagen jag lever, just nu, precis som jag också kan med hopp och tillförsikt ta emot morgondagen.

Det är mycket lättare att inse det nu, när jag i morse fick ett datum till ortopeden som ska titta på mig. Jag hade inte trott att det skulle bli före midsommar, men det blir det! :)

Jag tycker om att vara för mig själv. Tycker om att höra på tystnad och njuter av att inte behöva tala. Det trodde ni inte, eller hur? ;) ;Men så är det. Jag har mer och mer blivit så med åren. Min mamma är likadan säger hon.

Men det har förstås också en gräns. Sambon saknar jag naturligtvis. Men han känner mig och vet att detta är en lisa för min skruttiga själ. Att jag mår som bäst när jag bara är. Han vet också att det varit så tungt för mig, speciellt de senaste veckorna. Här vid Viktos får jag i egen takt flytta tankarna fram och tillbaka. Spara eller kasta.

Nu ska jag se om det skulle finnas nåt gott i kylskåpet. Vem vet, kanske jag ska slå på stort och ta en fil..

Ja det ska jag! varför?? Jo, för att jag KAN!

Bättre humör

Dagens inlägg får kanhända en lite annan grundton än de tidigare. Har, tack vare en nära vän, börjat tänka lite annorlunda, positivare. De är svårt och sjukt och galet, visst, men det är ett faktum att det är så- inget jag med min egen makt rår över. Jag kan ta de mediciner och följa de råd jag fått av läkarvetenskapen. Därutöver är det de små uppmuntrande sakerna jag kan fixa till själv. De som gör dagen lättare att leva och luften friskare att andas.

Jag vill inte fokusera på varför och sucka mig genom sommardagarna! Jag vill göra det bästa av min situation. Det innebär att jag långt kommer att verka lite självisk, tror jag, men är ganska säker på att jag blir lättare att ha att göras med!

Den här sommarens höjdpunkt närmar sig med stormsteg. Vår resa till Skåne är verkligen något jag sett och ser fram emot. Att få ha SEMESTER! Trots att jag är ledig nu också här hemma är det nåt annat att åka bort och vara ledig. Bröllopsfesten... barnbarnen... underbara Skåne... Så härligt!

Jag har ju mitt lilla Eden, Viktos också. Det är inte första gången jag säger det, men det är något visst med den platsen. Verkligen ett fridfullt ställe som sänker pulsen och ger verklig vila. Det är mycket jag kunde göra där om jag hade hälsan. Men nu, när blommorna vuxit sig höga ser det ut som ogräset gett upp kampen. Åtminstone i blomrabatten. vegetationen är tät och har till stor del kvävt ogräset! Skönt!! Tack Gud för det!

Ska nog ta mig dit den här veckan igen. Bara slappa... Annorlunda att slappa där än hemma! Konstigt.

Så nu är jag nöjdare. Har ruskat bort många onödigheter från axlarna. Ska göra allt för att inte ta den bördan igen!

Mary

Lite om min dag. Obs! Trist läsning!

Konstit vähissä. Det är finska. Betyder ungefär att alla knep är testade. Det sista är ett värmande liniment tänkt för kojuver. Just det. Så nu luktar jag ko/mint/ liniment. Inte kul. Men man ska testa det mesta. Och nu vet jag att det åtminstone luktar ganska vidrigt.

Jag har under några dagar funderat om man borde skriva smärtdagbok. Det vore kanske bra när man nästa gång får träffa läkaren.

När man ständigt har smärta och värk tär det på humöret. Man känner sig elak och irriterad elak hela tiden. Det vill jag inte. Men så är det. Orken tryter också på alla sätt. Uthållighet har aldrig varit min starka sida, men nu är jag verkligen rastlös. Jag kastas mellan handarbetsfundringar, inredningstidningar, Spotify- och Googlesökningar... Vill vara ute, men sitter där en stund och sen vill jag inte vara ute mer. Då går jag i igen. Virkar någon mormorsruta eller spelar 3 betapetspel. Förlorar. Lägger mig på sängen med tidningarna. Det är kanske det som ändå är skönast. Har minst smärtor då. Somnar. Sover en timme. Vaknar. Stiger upp. Går ut. Det blåser. Går ett varv ut till vägen med kryckorna. In igen. Kokar kaffe. Dricker kaffe. Blir trött. Virkar en mormorsruta. Ser på TV. 10 years younger. Pyttsan.

Bridezilla.. Blir bara förbannad. Stänger TV:n. Kollar Facebook. Svarar på några kommentarer. Skrattar åt någon dråplig uppdatering. Spelar Candy Crusch.

Huh!

Nu sitter jag med fleecefilten ( min gode vän) runt mig som en kjol. Det värmer. Mår jag ändå inte bättre av att ha det varmt runt höften? Nu känns det så.

Skulle så gärna vara mera "med" men jag känner mig så klumpig då jag hela tiden ska gå med kryckor. Och så var det dethär med uthålligheten. Men tar jag ordentligt med värkmedicin och vilar en timme före så är det så skönt att fara t ex till butiken med sambon.

Man önskar verkligen att detta inte ska bli bestående. Men väntan är tung.

Till min dotter!

Idag tänker jag. 

Du har vandrat dina vägar. Fattat dina beslut. Mognat och gjort saker inte många klarat av. Du har kämpat dig genom dagar av tvivel. Men alltid trott på dig själv trots det. Tagit hand om hem och familj med stor kärlek. Det har varit möjligt tack vare den enorma kärlek din egen lilla familj gett DIG! Till slut når man  målet. Om man går i rätt riktning i lämplig fart. Din ambition att klara detta har stått klar för oss alla. " Hon gör det".

Och idag har du fått lönen för mödan, mitt barn. Idag har du bevisat att du har en vilja av stål och att du vunnit ett race du var född till att vinna! Det är din underbara öppenhjärtlighet som gör att du är på rätt plats. Din livserfarenhet gör att du kan hjälpa och handleda de som behöver dig. 

Det är idag jag tänker...

Nu har hon bevisat vem hon varit hela tiden. Innerst inne... En kämpe!

Grattis till din fina examen min älskade dotter!

Det svåra kommer...

Det har varit en så härlig dag. Vi har haft roligt. Men när kvällen kom tog allt det svåra över igen.

Jag känner mig så utlämnad. Tycker att ingen TROR mig. Jag ville så gärna dela med mig av smärtorna. Speciellt till de som tror allra minst. Då skulle de nog börja tro. Tro att det verkligen gör så oerhört ont som det gör.

När det inte gör ont är jag rädd för smärtan- när det GÖR ont är jag rädd för smärtans ursprung. Jag vet ju inte med 100% säkerhet. Jag har fått höra en teori. Visserligen har jag fått läsa det i tryckt skrift och såg inget frågetecken efter diagnosen heller.

Det kan vara som de tror. Det kan vara så att de har fel. Min oro och rädsla äter mig ännu mer än den artros de talar om. Tycker inte om att ätas inifrån.

Jag kan ingenting. Det är det som kommer i huvudet på mig varje gång det svåra tar över. Kan bara sitta och virka eller sticka. Bläddra slött i någon tidning jag redan sett 43 gånger minst. Vet vad det kommer för en  bild på nästa och nästa och nästa uppslag. Tråkigt med tidningar man läst 43 gånger förut.

Jag skulle kunna tillbringa tiden i en bil. Åka runt och se mig omkring. Det är det bästa jag vet just nu. Ta en glass nånstans. Sitta på en uteservering och iaktta folk. Vart är de på väg? Varför skrattar han sådär när han talar i telefonen? Hur länge ska den där kvinnan sitta och pilla i den tomma kaffekoppen... Gråter hon?  Ja, ni förstår kanske. Eller så gör ni inte. Det kvittar. Jag tycker om att iaktta människor, oberoende av vad du tycker.

Man tror att man blir hörd. Men när det svåra tar över vet man att man talat för döva öron. Nästa steg blir att tala med hög och tydlig röst. Det KAN hjälpa.

Veckorna går. Månaderna går. Men SMÄRTAN den far ingenstans. Den sitter envist kvar i min kropp och dess sylvassa naglar är fastborrade i min kropp. Ibland måste den bättra på sitt grepp. Den släpper inte taget utan slår sina huggtänder i mig under tiden den söker ett nytt ställe att nagla fast sig på. Så har jag det. Så är det för mig nu.

Nånstans börjar jag sakta tro att det inte blir bra. Att det är en mardröm jag aldrig kommer att vakna ur.

Jag hör det klinga i mina öron... Det någon sa till min för ganska exakt 18 år sen. Det var sommar.Juni. Varmt och soligt.

" ... jag kommer att göra vad jag kan för att göra resten av livet till ett helvete för dig!...."

Jag vet att det inte är så... men jag kan inte glömma...

www.tycksyndommigamericana.KOM!!!!!

Ömkansvärt. Usch!! Det är otroligt hur kropp och själ är sammanflätade. Det är en jobbig dag idag! Har ingen lust med vare sig det ena eller det andra. Jo, förresten. Allt det jag inte klarar av vill jag göra. Kunde kanske baka nåt?! Blää, vill inte.. Då blir det att man vänder i sig alltför mycket onödigt igen. Egentligen vill jag ha PIZZA. Riktigt flottig och HET pizza. Americana. Det vill jag ha.

Att det är mulet är skönt! Det är lite omväxling.

Försökte mig på att pusha på lite, vad röntgen beträffar, idag. Men det var inte rätt i tiden. " Hon svarar bara 13-14. Ok!

Riktigt ärligt.... En pizza.... kan det vara så svårt att få-- ;)

Bruka och antibruka

För att inte riktigt bli främmande med min egen blogg är det väl hög tid att uppdatera denm. Det har ju hänt mycket sen jag senast skrev. Värken, diagnosen... ja, den förstås. Men i första hand har sommaren kommit. Exploderat över oss! Det är så vackert ute i naturen. Älskar alla de olika nyanser av grönt som vi bjuds på. Nu, just nu, är det vackrast tycker jag. De brungråa fälten börjar skifta i grönt av den spirande brodden. Det är den här tiden jag brukar ligga på knä i trädgården.

Brukar... Att bruka jorden... brukar bruka... ordlek.

I år brukar jag inget. Allt är så ANTIbrukar som det bara kan. Det skulle vara underbart att redan tidigt på morgonen kunna ta krattan... men inte i år.

I år ska jag ta mig fram på kryckor. Det gör ont nästan varje steg jag tar. Så är det nu. Men allt har en mening. En god vän sa häromdagen att det säkert finns en mening med det här också. Det tror jag. Men just nu ser jag inte den meningen. Väntar på att få klarhet. Allt känns som en väntan.

När jag var ung och mina barn var små och hemmet tog all tid, tänkte jag ibland, Gud mig förlåte: " Tänk vad det skull vara skönt att bara få sitta och pyssla eller handarbeta, hela tiden!!! Inte behöva göra något annat! "

Det är inte alls så mysigt.

Till en början kanske. Men inte varje dag, hela tiden. Hela veckorna. Det KAN faktiskt bli enahanda det också.

Min högsta önskan just nu är att få gå på en lång och långsam promenad. Kanske längs nån väg i skogen där skuggorna leker. Där skulle jag ta massor med foton... bara för att. Men...

Ser fram emot resan till Sverige. Ber och hoppas att jag ska klara bilresan bra. Det tror jag nog. Tron måste finnas. Och hoppet!

Annat ljud i skällan!

Jag bara klagar och klagar! Men nu ska jag inte klaga! Bara säga att jag är så glad att det känns lättare och inte så sjukt idag.

Det är väl ändå något att vara glad över.

I går fick jag träffa Vörågänget! Som jag längtat. De verkade också bli glada av att se oss! Kanske det är energin från det som gör att jag mår bättre idag?

Jag har varit ute en liten stund, alldeles nyss. Det är så skönt. Jag gick faktiskt kanske 150 meter, sakta, med kryckorna som trygghet ifall det skulle "ila till". Men det gick riktigt bra.

Jag ska nog ta det försiktigt men jag vill inte stelna till mer än "nödvändigt". Så jag vill röra på mig när jag känner att det går.

Jag har så mycket pyssel och handarbeten på gång nu. Det är bra för då har jag hela tiden något att ta i händerna när jag blir rastlös. 

Jag har länge velat väva mattor. Nu vet jag inte hur det blir med vävandet. Men att förbereda är det inget problem med. Att klippa mattväft är roligt! Det har jag alltid gillar, ända sen jag var barn. 

Lappteknikskuddarna är också under tillverkning! De kommer att bli fantasifulla och fina. Inget som finns på varje säng, det kan jag intyga- men så var det ju meningen också!

Min svågar har gett mig en STIL- katalog från 1984-85... Ni vet en sådan som finns att bläddra i på tyg- och sybehörsaffärerna. Kan inte titta mig mätt. Helt sjukt underbara plagg vi hade! Jag vill gärna göra något av de ritade bilderna. Men det får mogna fram. 

Stickningen är framme hela tiden. Ett par "tokiga" sockor är på gång nu. Tänkte göra dem enkla blå- vitrandiga. Men när jag kom till hälen spårade det ur, helt klart!! Men de är säkert varma och sköna ändå...

I går planterade jag några St Paulia-blad. Tror ni det kommer att lyckas. Stoppade helt enkelt ner skaften i blomjorden och så var det gjort. Har fått det att lyckas tidigare. Men det var länge sen. Den tiden när man egentligen inte skulle ha haft tid med krukväxter. När barnen var små och det fanns 1000 saker att tänka på. DÅ bakade jag allt matbröd, sydde barnens kläder, var aktiv lite här och där. Och så var det krukväxterna då. Så många och välmående.

Men det var då det... :) När man var ung och vacker. Nu ÄR man bara!!

Tar det aldrig slut!?

När jag hunnit jobba en månad efter sjukskrivningen slog värken till igen! Jag kan inte förklara med ord, känslan jag haft se senaste dagarna när jag inom mig förstått att det är nåt som är riktigt galet i min kropp nu.

Värken i rygg och höfter har varit svår och jag har knappt kunnat röra mig när det varit som värst.

Idag var jag till läkaren igen. Nu har det gått en brådskande remiss till Fysatriska avdelningen I Jakobstad. Hoppas det går fort nu! Har så ont!

Enligt min läkare tror han på en spinalförträngning i ländryggen. Jag är sjukskriven till den 10 juni och kan ju inte göra det jag helst skulle just nu. Böka i trädgården! Verkligen tråkigt.

Men jag hinner sticka och pyssla med annat. Och så kommer säkert "vägen tillbaka" att ta sin tid och kräva krafter från min sida!

Meningen med alls som sker ser man sällan då det sker. Månne jag inte så småningom ska se nån mening med dethär också.

Drabbad.

Man får inte vara för snäll heller. Det kan vara ödesdigert att vara snäll. Jag vet inte om jag vill vara så snäll mera. Åtminstone kommer jag att dra öronen åt mig när jag börjar känna snällheten krypa under skinnet.

Man kan få äta upp sin godhet och godmodighet. Den rätten kan vara både besk och förskämd.

Det är inget fel i att vara snäll mot personer som förstår innebörden i Gyllene Regeln men det finns de som utnyttjar människors godhet.

Jag är drabbad!

ARRRG!

Arg och frustrerad är jag!!! När jag ser hur saker och ting faller till marken mellan fingrarna på sådana som skulle kunnat påverka saker till något bättre. När rättvisan inte är det som eftersträvas. När pladder och babbel tas på allvar och den som VET sanningen inte ens tillfrågas! Jag tror att det goda ska segra till slut, det gör jag verkligen. Att sanningar alltid, i slutändan, ska få uttryckas och följas av ett klubbslag, som bekräftelse på att det var det sista ordet!

Men jag har rätt att få upprättelse!

Det som jag befarade är ett faktum och jag är ARG för att ingen trodde mig!

Bra dagar!

I går var en skön dag! Det är viktigt att alla tar sig sköna dagar ibland. Det är nåt som får oss att orka tror jag. Att bara göra det som är det bästa man vet, hela tiden. Det gjorde jag i går!!! Jag pratade, stickade åt god mat och allt detta på ett underbart vackert ställe!

Hade gärna varit med hela helgen men det tar vi till hösten!

Idag blir det jobb och sen lite dansa-pausa! Dansgalan i Jakobstad!!

Blir inte klok på våren i år... Den ÄR int, på något sätt. Blir väl en explosion sen när den väl bestämt sig! Nu ska det tydligen vara vinter...

Frön i skallen.

Vardagen kommer! Det gillas! Jag tycker visserligen om ledigt, inte det... vardagarna går så mycket snabbare och nu vill jag att det snabbt ska bli VÅR!

Har så stor längtan till jord under naglarna! I år kommer det dessutom att finnas många ställen att "bruka" på. Här hemma, Viktos och till och med på jobbet har jag fått det på min lott. Det ska inhandlas frön i morgon så vi får börja förså. Svartöga och tagetes åtminstone. Det ska bli roligt att se vad intresset blir bland klienterna.
Jag är övertygad om att åtminstone ett par av tanterna vill vara med!


Såmylla är bäst. Det kan inte misslyckas då!

Jag riktigt känner livet i mig, som Ronja Rövardotter sa.

I morgon blir det en dag för Mary i Vasa!

Nästan pirrig inför PLANTAGEN- besöket! Jag har ingen brådska. Det kommer att ta tid! (Bilderna är googlade)





En månad glutenfri nu! Går fint!

Minns så väl!

Håller det på att bli glest mellan inläggen på Mitt i Allt? Verkar skrämmande lugnt. Men den här veckan har varit full av händelser. Inte minst för att jag börjat jobba igen. Dessutom har gåvorna till Drängstugan levererats en av kvällarna. Det har alltså blivit lite fram och tillbaka- åkande.Nu är det påskafton! Jag jobbade från morgonen idag. Vi hade en fin dag på jobbet. Allt löpte klanderfritt och vi hade fina påskhäxor på besök!

Jag minns den tiden. Minns hur spännande det var att få på sig häxkläderna på morgonen... och sen gick vi med dem på hela dagen. På kvällen när man var så trött i benen att de knappt bar kroppen längre var det ännu dags för påskbrasan! Ofta fanns det rejält med snö kvar att "plåma" i dessutom! Det var härligt på många sätt!

Vi hade tid. Eller hur var det? Någonstans känns det som dagarna bestod av flera timmar än de gör idag. Så var det inte! Det var en prioriteringsfråga. Vi hade inga mobiler. Inga datorer... nej, knappt nån TV ens. Nå, där drog jag nog till lite.VI hade TV!

Dagens barn tycker säkert att det växer mossa på oss idag. Att vi är tråkiga och gammaldags som "levde förr i världen". STOPP!!! Det var just det! Det är NU det börjat växa mossa på oss i så fall. På äldre dagar. Inte när vi var barn! Som världen nu ser ut tror jag att mossan får fäste på betydligt yngre personer än förr. Vi var ju uppfinningsrika till tusen. Och kunde vi inte hitta på nåt att göra, vilket sällan hände, gick det utmärkt att ha tråkigt också! Det var nog bara kreativt för oss! Visst fick våra föräldrar också höra :"Vad ska vi göra?" Det är klart att vi frågade ibland... Minns så väl att mamma ibland t o m  SA att det är bra att ha tråkigt ibland. En fras som jag också använt mig av otaliga gånger, kan jag säga!

Nu kommer snart den tid på året som jag njöt allra mest av när jag var barn. Det var när solen började värma och drivorna, -som för övrigt var JÄTTEHÖGA på den tiden :) - började smälta. På gårdsplanen hemma hos oss blev det lerigt och klottrigt. Pappa satte ut bräder att gå på så att det inte skulle dras in så mycket slask och skräp i farstun. Jag och min bror och senare också min lillasyster älskade att "hjälpa våren". Vi gjorde vattendrag i jorden... för det mesta räckte det med klacken på gummistöveln... Men ibland sökte vi fram ett passligt vedträ eller om vi var riktigt på hugget kunde potatishackan komma fram. Den gjorde suveräna diken! Men de blev nästan för djupa.... Det var ju så att när vårflödet var över såg gårdsplanen mera ut som ett deltalandskap... och vi fick faktiskt snygga upp efter vår framfart när det torkat. Samma sak varje år! Vi älskade det!

Jag måste få bekänna en sak. Jag älskar det fortfarande!


Glad Påsk!

Slut på det som varit! Nu är jag med!

Nu är jag inte längre sjukskriven. Det känns bra! Det känns faktiskt otroligt skönt! Vardagen har mer och mer blivit "tråkig" att bara vara här hemma. Nu är det dags, men jag tar det lugnt. Det har jag lovat både mig själv och andra så det får bli vid det!

Jag är ingen 25- åring längre. Jag behöver inte vara "bäst" och "först". Inte vara duktig och fiffig ens. Bara vara. Vissa saker har jag lärt mig under den här tiden som sjukskriven. Teorin är en sak. Praktiken en annan. Nu ska jag försöka omsätta teorin i praktik. Ni får hålla tummarna! Eller ännu hellre ge mig en välmenande knuff i sidan när jag glömmer bort mig! :)

Värken är borta nu. Åtminstone än så länge. Men kortisonet fortsätter ännu någon vecka. Sover gör jag som en gris och faktiskt undrar jag om inte det kommer att vara den största utmaningen med att börja jobba igen... att komma mig upp på morgnarna. Nu har jag varit världens latmask varje morgon och dragit ut på uppstigningen så länge det bara gått. Andra bullar blir det nu, från i morgon bitti! Men månne inte det också blir en vana igen!

Hur var det egentligen? Vad var det som hände? Varför blev det såhär? Ja, det är frågor man kan undra över. Men jag vill inte fastna i funderingarna längre än så. Nu känns det bra och därifrån tar jag avstamp mot vår och sommar! Jag har ett rikt och bra liv. En man som är världens snällaste och barn och barnbarn som älskar mig! Det behövs verkligen inte mer än så för att man ska kunna kalla sig lyckligt lottad och nöjd! Jag tackar för allt i mitt liv! För alla prövningar också! Det är till stor del just problemen och motgångarna som format mig till vad jag är. Som slipat ner taggarna där det varit behov av det men också vässat klorna när jag behövt klösa ifrån mig. Allt hör ihop. Allt har en mening och livet är ingen slump. Nu är jag beredd att gå ut i våren med nya krafter!

Att börja från blankt ark.

"Du ska få en dag i morgon som ren och obrukt står... men banka ark och nya kritor till. Och då kan vi rätta till allt det vi gjorde fel i går... då får vi det så gott i morgonkväll"--- Den Proysen- texten är så fin.

Är det så enkelt?

Jag har för vana att när jag går till sängs på kvällen alltid avsluta dagen med aftonbön. Det sitter i ryggmärgen. Det har jag gjort hela livet. Det kommer jag att göra resten av mitt liv också- Be aftonbön. Ibland blir den kort. Ibland väldigt lång. En del kvällar ber jag mig till sömns, faktiskt. Det känns bra att summera dagen. Knyta igen påsen. Kanske det är just så enkelt som i visans text. Vi får ju ändå inte gårdagen tillbaka... Inte ens den sekund som gick nyss.
Då är det väl bäst att tänka som Alf Proysen. Att vänta på de nya kritorna. Det blanka blocket. När  det är ett tomt ark har vi ju möjlighet att fylla det med allt det som vi tycker om. Färger vi verkligen mår bra av att titta på. Former som tilltalar oss. Göra vår dag vacker, helt enkelt.
Tänk om vi skulle tänka så från i morgon. Vi får en ny vecka med blanka ark och nya kritor! Ljuset har vi redan.

Det blir nog en bra vecka  det! Ha det så fint!

Här får ni lyssna på Alf Proysen

Mitt i mars!

Det har gått några dagar nu sen jag senast uppdaterade min blogg. Kan det tyda på att jag har fullt upp med annat? Jo, kanske det! Håller på att uppdatera mina kunskaper i första hjälp och hygien! Det behöver jag för jobbet och eftersom det nu ordnas kurser i vår kommun var det bara att haka på! Roligt att komma ut med folk också.

Jag har hela tiden tankarna på renovering och styling här hemma. Det blir småningom ett rum till som ska få ljusare färg. Storstugan står i tur! Funderar på en linnegrå /beige färg. Lika snäll som den i sovrummet. Men i en annan brytning. Vi får se. Det ser ut som ett stort projekt när man ser på det sådär med bara ögat men vid närmare mätning kommer man faktiskt fram till att det inte är stort mera väggar än i sovrummet. Orsaken till det är alla fönster och dörrar. Ska bli så spännande!

Nu är det inte länge kvar av min sjukskrivning! Första arbetspasset blir den 26 mars om allt går enligt planerna. :)

När jag bestämde mig för att gå på promenad i går satte jag upp ett mål som nästan skrämde mig själv. Men jag klarade utmaningen och är så nöjd över det. Och inte hade jag heller mera ont på kvällen!  Skönt! Det är väl bara att inte ge upp! Men visst gjorde det ont när jag gick, det kan jag inte sticka under stol med. Nåt är det ju. Den saken är klar!I går slog det mig att jag faktiskt känner i midjetrakten att måtten minskat! Helt otroligt! 2 veckor med nya dieten och jag känner mig betydligt mindre pösig redan. Och inget problem är det att hålla sig från det gamla heller! Gillar det jag äter nu!

Bilden är googlad!

Längtan.

Söndagskänslan är vanligen ganska skön. Men idag är det nåt. Jag känner ett lätt illamående och det är inte hundra i magen. Hoppas verkligen att det är snabbt övergående. Jag sk nämligen vara 16.30 i kyrkan för att öva med kören inför kvällens framträdande. Visserligen inget högtflygande verk som ska framföras, men jag vill vara med. Det är första gången vi sjunger inför publik.

I går tog vi tag i städningen här hemma. Konstigt vad lätt det blir att andas efter en grundlig städning. Bytte gardiner och mattor. Det blev så ljust! Vårlikt!

Ute ser det verkligen inte ut att vara vår. Och det är det nog inte heller. Temperaturen visar alltför måna minusgrader för att man ska kunna tro att vi om en månad är en bra bit inne i april. Väntar på explosionen. När snön smälter och krokusarna blommar. Det är det jag verkligen ser fram emot! Att få se över trädgården i Lillby vid Viktos- Vädra ut vintern och göra sommarfint i stugan.

Fortsätter längta alltså!

Var ska skåpet stå?

Nu står det där det ska! Ett gammalt och vackert skåp från svunna sekler. Vet inte hur gammalt det egentligen är. Det är nött och har precis den rätta patinan.

Det står i vårt sovrum precis som det var tänkt. Sovrummet är ljust och fräscht. Jag älskar det verkligen. För att riktigt kunna göra klart hur stor förändringen blev kastar jag in bilder på före och efter igen en gång.

Jag är matt av dagens tvättande av gamla möbler. Möblerandet i sig var inte så tungt. Visste ganska exakt var vart och ett skulle stå.

Idag har jag varit glutenfri en vecka. Det går bra. Men ibland känner jag att magen (munnen) vill ha "riktigt" rågbröd. Men se det får den inte! :)

Har minskat på kortisonet från 6 tabletter per dag till 2 per dag. Tyvärr känner jag värken komma. Men försöker ignorera den. Vill inte ha den tillbaka!!!!

Nu ska jag njuta av kvällen. I morgon ska jag plocka bort efter renoveringen i sovrummet!

Sanslöst stolt!

Det finns vissa saker jag lärt mig i livet. Där ibland att man ska vara nöjd över ett jobb man gjort så bra man kunnat! Det är bara att konstatera! Jag är nöjd!

Härligt ska det bli att börja inreda. Det blir sparsamt och med stil. Gammal stil och romantik!

Dagen och veckan i sina startgropar

Idag snöar det igen! Men det kommer inte att störa mig nämnvärt. Jag ska visserligen iväg och handla strax, men sen blir det inomhusjobb. Jag kastar in ett par "FÖRE" bilder... Sen får ni vänta på att se resultatet några dagar.

Det är vårt sovrum som får ansiktslyftning. Ljusare kommer det att bli... och romantiskt!

Glutenfri dag 4

Allt väl. Ska kolla lite mer i butiken efter matvaror som passar idag. Dessutom skojvägde jag mig id morse! Det var kul! :)

På den tredje dagen...

Natten som gick borde jag inte ens nämna för er. Det måste ju vara kortisonet som gör att jag sover dåligt eller rättare sagt, inte. Vaknade vid 02.30 och låg vaken till 04.50. Fanns ingen tillstymmelse till trötthet. Så i dag går jag runt i pyjamas och morgonrock hela dagen. Det har jag bestämt!

För övrigt är det inte några större bekymmer. Har ingen värk just nu. Inte ens huvudvärk som jag haft i 2 dagar. Så jag vill inte klaga. Hade väl tänkt ut lite planer för i dag, men det får nog stå över. Känns som om kroppen behöver få koppla av helt nu.

Inkommande vecka kommer att betyda Första Hjälpkurs för min del. Det ska bli riktigt intressant! Inte minst att komma ut bland folk. Det är viktigt för tillfrisknandet också.

Idag är det tredje dagen med glutenfritt. Jag vet inte om jag inbillar mig men tycker att jag är mindre uppblåst i magen. Det har inte varit något jag egentligen reflekterat över tidigare... men nu... när det är borta... Inbillar jag mig?

Det gör egentligen det samma om det är inbillning eller inte, huvudsaken är att jag känner mig bättre. De gångna månaderna... kan säga året, har varit jobbiga på flera sätt. Bl a knäet som bråkade i fjol vid den här tiden, glömmer jag inte så lätt.

Jag är på god väg tillbaka till "livet". Känner faktiskt en liten längtan till jobbet. Det verkar sunt. Visst finns det vissa saker jag känner att jag funderar på... men det tar vi efterhand.

Nu ska jag njuta av min pyjamasdag!

Hög!

Man kan ju inte önska allt här i världen. I natt har jag varit vaken, denna gång från kvällen, men det berodde säkert på kortisonet jag började med i går. Lite "hög" alltså. Men hellre hög än låg! :)


I dag ska vi iväg norrut. Först Jakobstad och sedan en runda via sonen som blir 23 i morgon, sen blir det en visit hos mor i Lillby. När man gör den rundan tror jag att det inte behövs så mycket mer i kväll.

Ingen kan förstå ur lättad jag är över torsdagen som gick. Jag fick inte bara träffa läkaren, jag åkte via jobbet med mitt sjukintyg efteråt. Där fick jag en ovärderlig pratstund med en kollega. Känslan av att jag skall tillbaka till jobbet är inte längre tung. Det gör stor skillnad. För ett par veckor sen var det ett onåeligt mål. Nu ser jag fram emot det! Hoppas den känslan håller i sig. Måste bara se till att nära den! Det är nog mest upp till mig och inget som hänger på någon annan.

I går kväll hade jag huvudvärk... Men inga andra abstinensbesvär ännu.. ;)

Gött...

Så lätt att vara idag. Så lätt att vara just JAG idag. Verkar redan som jag gjort mig av med åtskilliga kilon. Det är säkert stenen från mitt hjärta som jag fått se falla. Känslan är otrolig. Jag vet att jag inte bara inbillat mig min trötthet och mitt tunga, den senaste tiden. Bekräftad! Det här kan gott vara svaret på många frågor i mitt liv vad hälsan eller rättare sagt Ohälsan beträffar. Lederna som bråkat i många tiotals år. Värk lika länge. Och den otroliga tröttheten. Säkert ligger orsakerna inte bara i detta. Det finns faktiskt saker som gjort att jag varit deprimerad "på riktigt"- livskriser. Men vem vet? Kanske det ska bli "lättare att ta kriser" när man mår bättre annars också.

Det blåser rätt kallt idag. Men det ska inte hindra mig från att ta min korta lilla tur. Förväntar mig inga underverk... 200 meter blev det senast. Kanske jag orkar det idag också. Alltid något! Gott om frisk luft finns det där ute och idag verkar den dessutom ha bråttom nånstans!

Helgen är på kommande. Jag tror det blir en bra sådan. Vi har lite planer. En resa norrut blir det med största sannolikhet. Snart får man försiktigt börja elda igen i kakelugnen och vedspisen vid Viktos. Det ska bli riktigt skönt att på det sättet bevisa för sig själv att det faktiskt går mot vår! Jag har det bra där jag är, men klart att jag också längtar till "stugan".

Dag 1 vad min nya diet beträffar. Jag köpte glutenfritt knäckebröd på butiken igår. Jättegott enligt mig! Grönsaker och frukt är också gott! Sen ska jag göra en smaskens omelett tror jag... Märker ni att jag är glad? Om inte- JAG ÄR SÅ GLAD!

Brödfri- Värkfri?

Så enkelt kan det väl ändå inte vara? Kom nyss hem från mitt besök hos min läkare. Vissa tester visade att jag definitivt måste ändra mina matvanor. Det innebär att jag fr.o.m i morgon (fuskstartade faktiskt för en stund sen) ska lämna alla inhemska sädesslag därhän. En allmän inflammation i kroppen, ledvärk, nedstämdhet.... ja, allt det jag brottas med kan ha roten just i glutenintaget. Man vet inte allt om detta men min läkare är väldigt lyhörd och jag anser att nu har vi en tråd att dra i. Jag tror starkt på detta och ser verkligen fram emot förändringen. Till att börja med ska den inflammation, som tydligen finns i mina leder nu, bort. Det ska ske med en kortisonkur på 100 tabletter. Gissa om jag känner tillfredsställelse och lättnad. Doktorn sa till och med: Du har brottats så länge nu med detta att det inte finns krafter till mera- Nu ska det bli förändring! Att jag först tänkte: Nä, jag klarar mig inte utan bröd på morgonen.... det var väl mest en reflex... Det finns ju bröd om jag MÅSTE få det.. Vilket jag inte tror. Har ju kört LCHF och klarat mig då... Nu kör vi! Snart kanske det blir lite längre promenader än 200 meter.

Ett hjärta av stål.

Solen har värmt idag. Jag var ute en stund på eftermiddagen. Dristade mig att testa på en promenad. Den blev kort. Smärtan är fruktansvärd när jag gått ca 100 meter. Så en kort promenad blev det. Solen sken så fint på liderväggen. Jag tog sparken och satte mig ner en stund. Jag kan inte sitta bara sådär rätt upp och ner. Måste "göra" något. Letade reda på ståltråden jag bundit kransarna med i höstas. Satt i solen och gjorde ett hjärta. Absurd känsla. Tänkte faktiskt:" Hoppas innerligt att ingen ser mig"... Vågade inte sitta så länge, med risk för att bli kall om ryggen. Men det var skönt så länge det varade- och jag har mitt hjärta av stål som minne. Den senaste natten har varit jobbig. Med värk i höft och rygg. Det får jag berätta för min doktor i morgon.

Helt som förr.

Men visst är det nu rent ut sagt som förgjort! En vecka i Sverige... Toppen. Visserligen var jag trött mellan varven även där. Men nu, hemma i de invanda mönstren, ser jag bara att det stampat på stället. Inget har utvecklats i positiv riktning vad jag förstår med mitt huvud. Ryggen värker och jag känner att det är ett tecken. Ta det bara lugnt du! Men hur ska jag nånsin klara något annat? Har 1 000 000 tankar i skallen. Småpill och stora projekt. Klippa och klistra. Men också spackla och renovera. Jag borde kanske göra allt det där. Det är ju det jag VILL! Kanske det skulle få mig på fötter igen. Ser fram emot det. Få ta mig an en del gamla möbler. Fräscha upp. Inte förstöra... bara fräscha upp. Stilleben av gamla småprylar. Sånt! Månen tittar storögt på mig nu. Stirrar liksom. Gillar inte hans blick. Han kommer igen hela tiden... bara nån vecka sen sist. Tycker dessutom inte om att han är full. Gillar inte fullmåne.

Ett och annat.

Besviken på ett sätt. Men glad på ett annat. Trött på ett sätt. Pigg på ett annat. Förväntansfull på ett sätt. Rädd på ett annat. Men det är mest resan jag tänker på nu. Resan till mina kära i Sverige! Led på att jag gått upp så i vikt. Men å andra sidan betyder det att jag INTE är osynlig! Fick den känslan här om dagen. Lite "ursäkta om jag stör" hade kanske varit på plats... Men trodde.. visste inte... Vi får se hur det blir. Ganska nollad nu. Känns som det kvittar faktiskt. Men jag kommer att få ett svar. Det svaret står varken jag eller nån annan här på jorden för. Väntar på en högre makt som vet vad som verkligen är rätt och bäst!

Min älskade...

Mungiporna på 20 över 7. Skräpdag. Ingen lust och bara leda. Vilken sur käring jag är. Men just nu orkar jag inget. Då låter jag bli. Men min älskling önskade sig korvsoppa, och det ska han få. Den puttrar på spisen nu. När han kommer hem från sitt är den klar. Då fortsätter han att montera vår fina nya garderob, antar jag. Han är en ängel som orkar med mig såna här dagar. Det gör ju inte ens jag själv. Han är min bästa vän! För han ser mig, genom alla de gråa lager som omger mig nu. Han vet och känner mina innersta önskningar och lyfter mig när jag snubblar. Stöder mig och låter mig vila när jag är trött. Kenneth.... Jag är ju egentligen den lyckligaste i världen. Som har dig! Jag älskar dig!

Har jag nån vän?

Vänner... Vad är egentligen definitionen på en vän? Har jag någon RIKTIG vän? Min bästa vän borde i rimlighetens namn vara jag själv. Är det så? Hur många gillar sig själv, litar på sig själv och skulle göra vad som helst för att själv må bra? Tänkte bara... När man var ung trodde man kanske att det var de många vännerna som var det viktiga i livet. Allt medan åren gick kom man fram till att det var många av "vännerna" som visade sig vara på sin höjd bekanta. Besvikelser och motgångar gallrade bort vissa efterhand. Att få nya bekanta, som visar sig kunna bli vänner är gott. Men jag kan inte låta bli att tycka att jag, utan min familj och mannen vid min sida, inte har någon. Ingen vän, i dess rätta bemärkelse. Och jag själv är ingen höjdare på att vara "vän" heller. Dålig på att ta kontakt... träffas osv. Har blivit en mera tillbakadragen typ med åren. Men jag tror att jag vet var de RIKTIGA vännerna finns att finna. De som vet det mesta som är värt att veta om mig och ändå ser mig för den jag innerst inne är. Det är DET som är en vän. Jag behöver inga bakelser. Inte heller tigger jag om nåt annat. Men jag sänder er jag tror jag kan kalla RIKTIGA vänner mina hälsningar. Vi ses så sällan. Men vet var vi har varann. Nu ska vi sova....

Det kostar....

Har varit väldigt effektiv och mått bra i två dagar nu. Jobbat med målande och fixande. Nu kostar det! Kostar mycket! Det är helt enkelt som förgjort. Handbromsen funkar inte och förståndet än mindre. Nu är jag som en trasa igen. Flåsar och suckar. Trött och ännu mera trött. Men det ska jag bara skylla mig själv för. När man tycker det är bra och känns ok vill man göra nåt man gillar. Det har jag gjort. Nu ska jag vila tills det blir dags för Sverigeresan! Ja, åtminstone i stort sett. Drar i handbromsen igen en gång! Det är tungt nu. Och jag mår inte alls bra. Rättare sagt som jag förtjänar. Tog i lite för mycket igen.

Bra dag.

När man får göra det man gillar mest så går det bra. Fixade ärenden på förmiddagen. Efter det blev det början på målandet i vårt sovrum. Det blir ljust och fint. Jag tar det lite sakta... men svårt när det är så roligt. Att se resultatet är viktigt för mig. Att kunna "ta på det" som jag uträttat. Hantverket i att måla är snabbt. Förarbetet INTE! Jag vill att det ska bli bra! Det blir nog det men nu är det en konst i sig att inte rusa iväg och ha för bråttom. Göra mig trött. Noggrann planering gör att jag tror att vi hinner få den ena delen av rummet klar innan jag åker till Skåne. En garderob ska monteras och in på sin plats också. Sen får jag sätta händerna på själva småfixandet!

Ganska....

Ganska bra dag. Men det är nåt konstigt som sker klockan 17. Nästan varje dag. Det börjar krypa i mig och jag känner mig så färdig. Så även idag. Det gör inget. Får vara så. Kan bara vänta och se. Får snart börja måla sovrummet. Hämtade färgen idag.-- Lite i taget. Gråa väggar. Ser fram mot det. Lite i taget bara. Det blir nog fint. Nya klädskåpet kommer på plats och det blir ljust! Så idag har det varit en ganska bra dag. Lite glad!

Gladfasaden och säkerhetsslöjan.

Ett sätt att klara vardagen är att ha lite gladfasader till hands. Hemma har jag inget behov av dem. Här kan jag däremot vara precis som jag är. Men ute. Det är egentligen inte svårt. Kanske jag gömt mig bakom en gladfasad en längre tid. Ibland slår den tanken mig. För att inte göra människor i min omgivning fundersamma. Vad vet jag. Men kulisser och fasader kan vara väldigt massiva och tunga. Faller de kan det bli en våldsam krasch. Så jag har väl skapat mig nån slags slöjfasad som är lättare att bära. Den kan till och med vara klädsam ibland. Ibland kan jag glömma mina slöjor och fasader. Då är jag den jag är. Den som jag har rätt att vara och den som är älskad som jag är. Då faller jag in i en varm famn av omtanke och kärlek. Jag får skratta och gråta. Tala och tiga. Vaka och sova. Där är jag mitt innersta jag och är älskad. Medan fasadslöjan ligger slarvigt slängd på golvet. Då mår jag bra.

Doktorn och jag.

Huvudvärk. Hela dagen. Träffat min doktor idag. Han är bra. Skriver det varje gång. Så bra är han. Det kan inte sägas för ofta. Vi verkar dela många erfarenheter. Det är lätt att tala med någon som vet vad jag talar om. Om tårar t ex. Som finns i oceaner. Inne i mig. Genast när det blir krusning på ytan väller de fram. Som vilda vågor. Det finns ingen proportion mellan orsak och verkan. Försöker inte ens analysera det. Det är inte det som är kärnan. Jag har börjat sova. Det gläder min doktor också. Men det betyder bara att man småningom kan börja "söka felet" och göra något åt det. Laboratorieprov i morgon... Hemma hela den här månaden. Nytt besök till doktorn igen. Så är det nu. Jag har träffat några av mina arbetskamrater idag. Fått varma kramar. GETT varma kramar. Vi är alla så förstummade av sorg och frågor. Steget mellan livet och döden är det kortaste steget. Ena dagen en skrattade kollega... Andra dagen... borta- Vi saknar honom så allihopa! Jag vill tänka framåt lite. Snart får jag krama om de mina i Skåne. Miljöombytet hoppas jag ska göra mig gott. Krafterna är det ju lite si och så med, men det fixar sig!

Dödsbud och saknad

Fattar inte. Minns våra skratt och roliga jobbskiften tillsammans. Nu är du borta. Plötsligt. Får inte in det i huvudet. Men jag minns dig med tacksamhet! Tack för den du var!

Jobb och kappsäcks-funderingar

När jag tänker efter tror jag att det jag tycker allra mest om att göra är att klippa och klistra. Jag är kvar i det stadiet. Har aldrig varit ur det. Färger och former. Passa ihop och fantisera. Finns det månne nån som vill anställa en klippare och klistrare? Du är inte klok. Mary. Du är inte klok... Skulle det liksom ha nån betydelse? Jobbigt att fundera på jobb. Det gör jag idag. Jag litar inte på mig. Tror för övrigt att tåget gått. För varje gång blir jag bara mera avskalad och sårbar. Har en stor kappsäck med mig. Den fyller jag med jobb. Släpar den med mig hem. Ställer den bredvid sängen. Tittar på den. Ser den hela tiden när jag ska sova. Fast jag sover ser jag den. Öppnar den emellanåt. Fingrar på låset och konstaterar att det är trasigt. Kan inte stänga. Kappsäcken har jag haft länge. vore dags att slänga den. Men jag vet att det finns nya. Borde inte alls ha nån kappsäck. Överhuvudtaget. Varför jag inte kan koppla bort? Det är det som det djupa samtalet jag skrev om i går skulle ge svar på. Finns kappsäckar med annat än jobb i också. Både riktigt gamla och nyare. I en av de nyaste finns svek. Inte så många... Men det som finns är stort. Den kappsäcken är nog den tyngsta. Vid det här laget vet jag att det borde gå att hiva iväg den. Men jag orkar inte lyfta den! Svek-kappsäcken!

Fokus på ingenting alls.

Skön känsla att ha sjungit igen. Tillsammans. Med gemensamma krafter! Körsång är helande. Helt klart. Men trött är jag nog. Koncentrationen är ett svårt kapitel för mig. I morgon är det måndag. Det är en ny vecka. Men sjukledigheten fortsätter. Det känns bra på ett sätt. Men inte så bra i övrigt. Det där är inget jag känner att jag behöver förklara. Så då får det stå över. Men det vore skönt att få TALA ut och få en lösning på allt med ett djupt samtal. Vem ska jag tala med då? Kanske det finns nån "där ute". Nu tycker jag att idéerna tryter. Rastlösheten går hand i hand med koncentrationssvårigheterna. De är inget vackert par. Helst skulle jag bryta kontakten med dem båda. Men det är som att ta bort en kroppsdel. De är så stadigt ympade i mig. Och de går ALLTID tillsammans. ALLTID! Skilsmässa är inget att önska. Men det vore faktiskt skönt att få se dem försvinna ur mitt liv! För gott! Var finns det såna blanketter? Jag skriver under vilken dag som helst! När jag blir trött blir det svårt att fokusera. Men det är ju vanligt. Även för andra. Hoppas jag inte är ensam om det. När fokus försvinner kommer rastlösheten. Tusen saker men ändå inget blir. Tusen tankar som såpbubblor. Spricker sönder. Det är en bit kvar!

Sköraste glas.

Gårdagen är förbi. Morgondagen har du inte sett... Men det är idag nu! Jag har försökt göra något av den. Gjort mig fin i håret. Känner mig "ny". Det var meningen. Finns det nåt skönare än frissabesök egentligen. Man får en stund för sig själv och BARA får njuta. Trött av gårdagen är jag. Det är så. Men jag väntar på nästa tåg. Det kanske kommer. Det är troligen bra att ha små delmål. Som jag nu - I morgon blir det en dag i min systers och andra "systrars" sällskap i Jakobstad. På söndag börjar Orvas Gospel sina övningar. Jag har saknat sången så mycket. Den måste helt enkelt finnas i mitt liv. Jag måste vara aktiv sångare för att må bra tror jag. Det är mina två första delmål nu just. Men jag ska tänka NU. Är som sköraste glas.

Suckar.

Försöker och försöker. Kanske man skulle sluta med det... Det blir ju ingenting till i alla fall. Igen en dag att sätt till "minus"kontot. Gråter och är så nere. Blir inte klok på detta!!! När man en dag känner sig i fint skick kommer det en djup dal nästa dag. Det skulle vara roligt att hitta nåt som bara fick mig framåt och uppåt. Nån sysselsättning eller så. Pärlorna har hjälpt mig ibland när jag varit nere. Men nu lockar inte det. Inte på det sätt jag pysslade förr i alla fall. Jag blir nästan fysiskt illamående när jag känner mig så här. Det knyter sig i magen. Suckar. Suckar mest hela tiden. Det känner jag så bra igen. Suck. Jag är nog inte färdig än- inte färdig alls. När jag har mina dåliga dagar har jag också väldigt dåligt samvete för att jag är trött och led! Tycker synd om de som måste vara nära mig. Jag är inte trevliga glada Mary då. Långtifrån! Men det kommer kanske en dag när det här är över också.

Hit och dit dag

Idag har det varit en bra dag. Vi var en kort sväng till Vasa. Jag hittad lite tyger, bl a Laura Ashley på REA! Blå, beige randigt. Tittade in till Sinooperi och flickorna där som blev mina vänner när jag jobbade med pärlor och bodde i Vasa. In och ut på Indiska resulterade i en kjol och 4 par tights!! Att sen dricka kaffe men bybor på Andelsbankens Kimokontor var en upplevelse i sig. Trevligt ställe man hamnat till! Nu ska jag låta dagens händelser sjunka in i hjärtat... fundera på vad jag ska med tyget/tygen. Nåt till sovrummet antar jag- Gardiner och kuddar... Det är Mycket tyg alltså! Hur jag mår? Svar: Bra just nu...

"Jasså inte än" och rädslan.

Trodde faktiskt på en bra måndag... i sin helhet... men nu är det hemska krypet i kroppen igen. Trodde det var förbi. Står inte ut med det... Glädjen var så total på förmiddagen- Tanken på allt fint under helgen. Nu känns det inte lika trevligt. I morgon får jag bilen från verkstaden. Försöker tänka på det. Det är en bra sak. Men så rastlös och upp och ner. Jag är nog inte riktigt klar ännu. Inte klar att hoppa på tåget igen. Så vi väntar ännu ett tag. Rädslan för att inte klara av det man vill kommer hela tiden över mig. Har jag tagit vatten över huvudet? Lovat för mycket? Hur gör man då?

Gemenskap och giftermål

Har samlat på erfarenheter några dagar nu. Massor. Men det går när man får somna på kvällen. Världen ser lite annorlunda ut nu. Ljusare på många sätt. Kände kvinnogemenskapen krama mig varmt i lördags. Det är skönt med tillhörighet. Tack alla flickor än en gång! Det känns bättre och ljusare. Igår var det en dag av stor glädje. Johanna och Björn gifte sig i Thailand. Miranda fick vara brudnäbb. Allt som de ville ha det! Började med min klippbok i går. Idéer om inredning och boende och renovering. Det klarnar så smått. Allt i stilla takt så blir det nog bra.

Så mycket känslor och så mycket folk.

Ruljans. Folk. Känslor som svämmat över. Men nu vet jag att jag verkligen måste tänka BARA på mig själv. Det är nästan så att jag måste få det från dem person som sa det idag, för att till fullo fatta. Tack för det! Det kommer den dag när jag orkar. Både det ena och det andra. Nu får jag bara göra det jag vill. Ett telefonsamtal på förmiddagen gjorde mig så glad. Jag ska träffa andra likasinnade i morgon. Tack för samtalet! Jag känner mig ihågkommen idag. Vet att det viktigaste jag har nu är jag. Tredje natten med sömn. Jag vet att den kan läka mycket. Men inte allt- långt ifrån. Mitt engagemang för välgörenhet nu får mig att känna att jag kan något fastän jag inte har mycket av energi. Det krävs inte mycket.

Bra dag. Ninnadag!

Har haft hjälp i huset idag! Hon är så snäll, min svägerska! Det känns bra! Jag blir lugn i hennes sällskap.Jag är glad för det. Jag är också glad och tacksam för att vi ska få fira finaste Corinne i kväll. För 10 år sen föddes hon, mitt första barnbarn. Tiden går så fort. Men jag är så trött. En annorlunda dag, en bra dag, men det hjälps inte. Jag är fortfarande trött. I morgon ska jag vila lite mera. sömnen var bra i natt. Somnade efter 00.00. Melatoninet verkar. Kanske bäst att ta det i alla fall. Men jag är så hutlöst trött...

Sen ska jag vara "duktig" eller så inte.

Det är kväll. Nästan natt. Ska snart lägga mig. Somnar gör jag sen på morgontimmarna om alls- Hoppas. Det är jobbigt att ena dagen må så bra och nästa inte alls bra. Så är det. Dagen som gått har varit jobbig. Men den är över snart. Alla konstiga frågor som pockar på i skallen. Man kan ju inte fatta att man håller i hop överhuvudtaget. "Mycket på lilla fålen"... Eller... " Man får inte mer än man orkar bära" Det får mig att känna mig som en väldigt liten och bräcklig människa- Meningen är väl att jag ska orka med allt det som "lagts på mig"? Idag har jag känt det starkt. Att jag är så svag, alltså. Men jag har den bästa tänkbara famn att gråta i. Jag försöker att inte gråta så mycket. Men det är ju inget man bestämmer sig för. Inte jag i varje fall. Det är nåt som bara kommer, vare sig det är lämpligt eller inte. Känner mig elak ibland. Det är det ABSOLUT sista jag vill vara. Att leva nu är mera som att överleva. Att ta mig igenom de tunga stunderna genom att tänka på de ljusare. Samla lite energi när det går. För den behövs när jag dalar igen. Det finns saker man inte kan göra ogjorda. Men man kan låta bli att göra om dem. Det är det. Och alla som kanske tänker att jag är lat och inte vill jobba... Vi kan byta ett par dagar... Gå in i min kropp... Låna min själ... och nätterna får ni förstås också. Jag är så ledsen. Men så är människorna. Det är synd om dem, sa Strindberg.