Mitt i natten sitter hon och skriver.

Det GÅR INTE att sova. Jag är trött. Ja riktigt genomtrött. Men nej, det går inte att sova. Tankarna snurrar i huvudet och jag snurrar i sängen. Det finns inte ord för min oro. Min RÄDSLA. Att gå runt och inte veta. inte få svar, Det är det värsta. Då är jag bara den som står vid sidan. Men ovissheten kan vara grym. Många gånger grymmare än sanningen själv. Ovissheten ger utrymme för fantasin. För misstankar och funderingar man skulle slippa om ovissheten övergick i visshet. Jag har min tro. Det är den som bär. Men det gör inte att jag kan stanna av mina tankar. Den hjälper mig. Jag har en grundtrygghet i den. Jag ber. Jag talade högt med Gud idag. Kastade vedträn omkring mig i vedlidret. Grät. Svara då!!!! Men jag vet. När svaret ska komma så kommer det. Tydligt och klart. På Hans eget vis. Inte som vi kanske tänkt det. Jag skulle så gärna ta alla ledsamheter, sjukdomar och sorger som finns runtomkring mig och bara skrynkla ihop dem och kasta dem dit där de skulle stanna för all tid och vittra sönder. Får man mer än man klarar av? Nej, det sägs ju att vi inte ska få mer än vi orkar bära. Tror faktiskt att Gud överskattat min styrka just nu. Det kan VISST bli för mycket. Varför ta alla problem och bekymmer till mig? Det finns bara ett svar på det: Människor jag verkligen älskar mår dåligt. De är en del av mig och då mår jag dåligt. Att jag sen, i mig själv, inte heller mår så bra gör saken kanske ännu värre. Men mina krämpor känns som myggbett när jag tänker på vad mina kära går igenom. Gode Gud! Se nu! Läs min blogg, mina tankar. Hör mina böner och se till mig som liten är. Hjälp! Och framför allt. Bred dina vida vingar... jag vill sova!

Turbulens i advent

Det är allt bra konstigt, livet. Man vet så lite. Men nu är jag verkligen glad över att det är så. När sjukdom tillstöter är det som att leva på 1800-talet få ett strykjärn på lilltån. Det gör ont! Men nu snurrar visst hjulen en aning långsammare och turbulensen avtar. Det känns bra! Träffade flickorna i ett julmysigt hem igår! Mellantösen frågade, när vi satt i soffan och kramades :" Fammo, vafö kan int tö vara Ninnas å miin å Cajsas storasyster".... Det var en av de svårare frågor jag fått.. ever. "Men ja e ju fammo åt er...".. " Ja, men ja sko vila at dö sko vara storasyster!" Älskade barn! Nu ska jag iväg till sjukhuset igen. Allt ser bättre ut nu och snart får min älskling säkert komma hem!

Dagar med mångahanda.

Alla dagar är inte soliga. De senaste dagarna har visserligen inte varit dåliga vad vädret beträffar, men jag måste tillstå att jag verkligen lidit. Visserligen har värken från och till gjort sig påmind under hösten. Än här och än där, precis som för alla med värk. Men den senaste veckan har varit verkligt besvärlig.Mina höfter har varit värst. Det har förstås gjort att ryggen sagt ifrån också. I skrivande stund sitter jag invirad i en filt och försöker att inte tänka på varför. Vi hade brandövning på jobbet den 5 december... det gick bra... så bra det kunde. Men jag meddelade nog att jag inte skulle vara på jobb följande dag. Detta pga just hur jag mådde. Den följande dagen, självständighetsdagen, var jag alltså sjukledig. Nu har jag efter det 3 lediga dagar som går åt till att försöka klara mig så bra som möjligt för att kunna jobba igen på måndag. Det känns lite bättre just nu, men med facit i hand vet jag att det kan vara et bedrägligt lugn. Njuter i alla fall av att det är lite bättre nu. Men stegmätaren vi köpt via jobbet har nog fått ha riktiga latmansdagar nu sen 5 december... Det snöar! Det är skönt. Det blir jullikt och ljusare där ute. Mycket behöver vi inte av snön, men vitt vill vi väl ha det? ;) I går gjorde jag planen för hjälpköket klar. Vi är nöjda båda två. Verkar bli rymligt och funktionellt! När jag inte ojas över värken, finns det mycket att tänka på just nu. Det är skönt! När jag sen tycker mig ha lite lust att skapa blir det en och annan julkula stickad. Fastnade genast i den "konsten" när jag fått lära den! Så "kul" och snabbt går det också. Dessutom är det precis det lilla småpetgöra som jag tycker så mycket om! I kväll siktar vi på att besöka en julmusikkonsert i Vörå. Där får vi höra många fina finlandssvenska artister, bl a Helene Nyberg, Susanne Sonntag, Tomas Enroth, och min gamla skolkompis Håkan Mattjus. Hoppas vi ryms in bara. Det vore en besvikelse annars. I morgon tänder vi ljus nummer två i adventsstaken. Det närmar sig. Julmarknad på Furirbostället i Oravais... och kanske det blir Munsala Kyrka på kvällen. Där sjunger nämligen "min" gamla kör Jacob Gospel. Saknar dem så!

Inför advent

Med några veckor kvar till jul konstaterar jag att det inte är "juligt" alls där ute. Men i skrivande stund ser jag små flingor sakta dala utanför fönstret. Det finns hopp om en vit jul, kanske. Den senaste tiden har mest kretsat kring jobb. Jag känner att jag kommit in i rutinerna och att ja trivs bättre och bättre för varje dag. Jag får jobba i ett team, och det känns gott! Jag känner en klar tillhörighet och vet att jag har en plats att fylla i gruppen. Klienterna är glada och inspirerande- Ja, kort sagt, jag är hemma på jobbet! :) Den första söndagen i Advent är i antågande. Lördagskvällen innan brukar vi ju fira Lilla Jul. Det innebär att jag jobbar just den kvällen. Lite speciellt ska vi väl ha det. Julsånger och något gott. Det måste kännas att det är Advent, eller hur? Trots att klienterna lider av demenssjukdomar är det många sinnen som är helt intakta. Det ska vi komma ihåg. Smak och lukt är också viktigt! Och pepparkakor är alltid gott! Ha en skön första advent!

Det var jag som.... det måste varit så... något om självförtroende

Den här gången är det helt enkelt omöjligt att hitta på någon rubrik till det här blogginlägget innan jag läst igenom det färdigskrivet. Det är 100-tals saker jag kunde skriva om, men ska försöka få fram mina funderingar om självförtroendet varande och ickevarande, främst bland vuxna. Vad är det som gör att en del personer har mer och andra mindre av just självförtroendet? Är det medfött, nedärvt i generationer tillbaka eller något man själv skaffar sig, eller fråntas? Det faktum att självförtroendet märks mest där det finns minst, känner vi till. En person som i år fått sitt självförtroende naggat i kanten har svårt att läka såren. Att bära med sig minnen från tid av förringande och nedvärdering gör ingen starkare om man inte får hjälp. Det kan vara svårt ändå. Att hitta någon att tala med, som verkligen är redo att höra på, är kanske det som till en början känns bäst. Någon att lita på och luta sig mot. Gråta ut med och visa sin besvikelse och ilska för. En medmänniska! Det tar tid. Lång tid. En läkare sa en gång till mig att det, när det gäller depression, tar minst lika lång tid att komma ur den som det tar att samla på sig det som sedan utlöser just en depression. Det kan röra sig om år. Många år... Jag tror att det är lite likadant med självförtroendet. Har man t ex känt att man inte är "tillräckligt" bra, duktig eller snygg som ung, ja, t o m som barn, fordras det mycket samtal och hjälp för att komma ur problemet med dåligt självförtroende. Sen gäller det att i fortsättningen inte falla dit igen. Gå med höjt huvud och se framåt. Men... Det behövs så lite. Någon som får en att känna sig liten som ett dammkorn. Vem ser sånt? Vem bryr sig? Vem bryr sig om? Då är den där igen. Fienden "Ditt Usla Självförtroende". Klart att hon inte ser mig! Vad är väl jag? Hon verkar hela tiden veta. Veta ALLT. Jag är den lilla, som inget förstår utan att bli tillsagd. Den glömska, som inget kommer ihåg utan att bli påmind. Tårar av ilska kommer. Varför är jag så svag? Hur kan jag underlåta mig? Varför säger jag inte ifrån? Är det bara jag som känner detta? Varför vågar ingen? Jag skulle så gärna ha lust. Men jag vågar inte heller. Självförtroendet igen... Vuxna människor måste väl kunna tala och diskutera med varann?? Var är felet nu?? Ok.. Jag förstår... Det var jag igen...

Novemberbarnet

Ny månad, igen. oktober sprang iväg, vet inte vart! För 27 år sen just den här kvällen, 1 november, hade vi varit i bastun. Jag började bli rejält trött på min stora mage. När jag klädde på mig gick fostervattnet. Inga värkar uppenbarade sig... men vi blev tillsagda att åka in till BB, när jag kontaktat dem. Natten tillbringade jag på förlossningsavdelningen. Inga värkar förrän den blev morgon. Sen gick det fort. Omkring klockan 05 började värkarna och 09.18 föddes HON! Underbara unge! Jag gjorde det igen. Ensam. Förutom barnmorskan då, alltså. I morgon blir dottern 27 år alltså. En kvinna mitt i ett aktivt liv. Jag älskar dig mitt barn. Hoppas verkligen att dagen blir fin och att du får användning för presenterna!

Fredagkväll i gula huset

Jag sitter ensam... måste ha TV på för att inte känna mig så. Han kommer nog snart, mannen i mitt liv! Bra det! Tidigt i går morse, 04.30-tiden, satte han sig i bussen för att, tillsammans med kolleger få se lite andra intressanta saker i söderled. Jag hade gärna åkt med och stannat i Tammerfors på IKEA när de drog vidare till Helsingfors. Säkert hade jag hittat någon tillräckligt bekväm säng att sova några timmar i på "bädd"avdelningen. :) Sen hade de kunnat plocka in det jag handlat, i bussen, när de kom förbi idag, på hemväg... kanske ingen briljant idé, men medge att den var ganska annorlunda!! I går kväll kom första snön. Vackert och ljust blev det där ute! Den speciella doften slog emot mig i morse, när jag stack ut näsan genom dörren. Doften av vinter! Snart börjar Tongåvan i Radio Vega! Det hör till! Det har hört till länge! Det är inte riktigt helg förrän Tongåvan sänds. I morgon, om vi orkar, blir det byggmässa i Vasa. Det ser jag verkligen fram emot. Allt har ju snurrat runt renovering och byggande här den sista tiden. Jag har ritat olika förslag till renoveringen.. Det ena bättre det andra mindre bra. Men att verkställa planerna får nog någon annan, mera kunnig, göra. Vackert skulle det bli. Och tyvärr har jag en känsla av att det blir ganska dyrt också.. :( Nu ska våra 6 katter få mat innan jag bänkar mig vid radion. Ha en skön kväll!

Få gråta.

Trött efter den gångna veckan. Dessutom har jag ännu 2 arbetsdagar/ kvällar, innan jag kan pusta ut ett par dagar. Det är mycket nu, känns det som. Det ena och det andra. Småsaker och större saker. Men tacksam är jag över att ha en man, som verkligen stöttar, vid min sida. Han är den varmaste och snällaste människa jag träffat! Som i går kväll... Jag grät som ett litet barn på hans arm. Varför? Det kunde jag inte säga. Men jag fick gråta "bort" gråten som tryckte bakom ögonlocken och tyngde mitt hjärta. Inget " Men sluta nu! Vad lipar du för nu igen?" Jag har lätt till skratt, men lika lätt till tårar. Tack Älskade, för att du vill dela både tårar och skratt med mig! Jag älskar dig Kenneth!

Goda föresatser hade jag i varje fall ;)

Jag skulle ge bloggen några minuter varje dag, det var min tanke. Men det har inte varit så. Jag håller på med det ena och det andra, mest stickar jag, när jag är ledig. Jobbar gör jag ju också ganska mycket, så det tar sin tid. Jobbet ja. Om jag ska ta det kort: Jag har verkligen hittat "mitt" ställe! Ack vad jag trivs. Mina arbetskamrater är underbara och visar och berättar sånt jag inte redan fått kläm på. De boende är varma och hjärtliga människor och vad tiden går lär jag mig känna dem bättre och bättre. Det känns så bra på Solrosen! När man precis bytt boningsort är det saker man ser med andra ögon. Jag har ju mina arbetskamrater, men vad övrigt beträffar bekanta är det inte många man har. Men jag vill ta det i sakta mak. Känna mig fram och i första hand ge jobbet tid. Månne inte fritidssysselsättningarna också kommer. Jag har inte brist på saker att göra, som ni som känner mig, vet. Är det inte annat så är det mina handarbeten som får tiden att gå. Den här sensommaren och hösten har tankarna snurrat väldigt mycket kring bygga och bo- temat. Inredning, renovering, bygge... Hmm. Precis det. Vi har varit på en del visningar av nybyggda/ halvfärdiga hus i nejden. Det finns så mycket fint. Men visst ser man också sånt man ogillar, Så MÅSTE det vara. Tänk vad det skulle vara tråkigt om alla skulle gilla precis samma saker vad gäller hem och hus- ve och fasa! Våra tankar har mest kretsat kring nytt och då nyckelfärdigt svensktillverkat. Känns som det vi båda två vill ha, ifall man väljer alternativ NYBYGGE. Sen finns det ju alltid alternativet RENOVERA. Det skulle innebära omfattande sanering av el och avlopp samt en mindre tillbyggnad. Det stora gamla anrika huset skulle få en rejäl ansiktslyftning. Men... Nytt är alltid nytt... Att få plats för ett nytt hus kräver att det gamla måste bort. Allra helst skulle vi se att någon entusiastisk familj ville ta huset tillvara, stockvarv för stockvarv. Plocka ner det varsamt för att sen flytta det och göra det till sitt drömhem. Det skulle göra att husets själ fick leva kvar- fick fortsätta att ge glädje och trevnad till nya generationer. För oss är det alldeles för stort. Men för en växande familj vore det drömmen. Tänk om nån sitter och läser det här nu och söker... söker just ett gammalt hus... Bild på nytt hus lånad från alvsbyhus.fi

Dubbelbottnad bloggrubrik

Mitt i allt... Det kan man tolka på fler än ett sätt. MITT, det som jag äger och har, är en sak-- Det som finns i mitt hjärta och jag tycker om och upplever viktigt. Mitt i ALLT... Ibland kan man tycka att ALLT är för mycket. Att det blir för tungt för både rygg och själ. Men där, mitt i allt det stora och tunga, vill jag ha och hitta en fristad. Ett ställe för lugn och eftertanke. Sitta ner och vänta på själen som inte alltid hinner med i takten far fram. Det är inte lönt att jäkta genom livet. Jag hamnar i slutändan att vänta på den. Ibland kan jag få vänta länge. Ibland bara en liten stund. Jag har väntat många, många gånger. Hur är det möjligt att jag inte lärt mig sättet att leva? Jag har ju trots allt gjort det i över 50 år. Nu känns det som jag börjat ta mig fram mer och mer i själens takt. Den har inte behövt ropa på mig på länge. Vi går i stället sida vid sida... Småpratar och fnissar till ibland åt gamla tokiga minnen. Min själ minns allt. Mycket mera än jag själv gör. Jag märker ibland att det blir tystare... då tror jag att det är meningen att jag ska begrunda och tänka efter. Ta tillvara och bevara allt det fina jag får vara med om. Eller kanske ska jag tänka och glömma. Så kan det också vara. Gamla tråkiga saker som släpat med helt i onödan. Att klippa av, låta dem bara bli kvar i gruset.. gå vidare. Lättare. Jag har ägnat den senaste tiden till det. Låtit gamla tårar vara gråtna och gårdagens sorgen sörjda. Inte plockat i förra veckans besvikelser eller rullat mig i de gångna årens frustrationer. Bara släppt taget och gått framåt. Jag känner mig mycket lättare. Det är lättare att andas och framför allt känner jag mig mycket mera hoppfull om framtiden... Den väg som ligger framför. Den vi går, jag och min själ. Tillsammans i samma takt...

Sticka benvärmare

Det har blivit min passion just nu! Restgarn och egna kompositioner gör att det inte blir det minsta tråkigt! Jag är så imponerad av vad man kan få till stånd av nästan ingenting!

Allt har sin tid

Nu börjar en ny! En ny tid, en ny blogg! Välkomna!