Synnerligen intensiva

Så kan man kalla de gångna veckorna. Jag har nämligen varit inne på rehabilitering igen. Känslan är i det stora hela riktigt bra. Jag ser pyttesmå framsteg i kraft och stabilitet men balansen är fortfarande inte vad ajg skulle önska. Har faktiskt varit riktigt nära att falla på avdelningen också, ett par gånger.
Till en början var det meningen att jag skulle få stanna till 6.2 på rehabiliteringsavdelningen. Tyvärr har en vecka plockats bort, av nån orsak. Tyvärr! Är faktiskt lite sur för det!

Senaste veckan har jag "stångats" med känslorna. Jag har tränat jätteintensivt och dessutom haft problem att sova pga störande element i rummet. Jag har varit så trött och nån annan har varit väldigt döv. Döv och TV-freak. Det har inneburit hög volym sent på kvällen. Jag är den typen som helst varvar ner när det börjar närma sig sovdags. Inte hon! Nå. 2 dagar till så har jag troligen "egen kupé" .

När jag tänker tillbaka på de månader som gått sen jag opererades, den 17 oktober 2013, kan jag inte säga annat än att det börjat gå åt rätt håll. Men kirurgen jag träffade på kontrollen innan rehabiliteringen startade sa att jag nog ska räkna med att det blir bestående men av det jag varit med om. Men för varje litet framsteg jag gör med träningen tar det mig en liten bit på vägen mot rätt håll.

Det blir att fundera på arbetsprövning och sådana saker den kommande veckan. Mycket pappersexercis och tråkigheter, enligt mig. Tur att jag har Malin, socialarbetaren, till min hjälp. Hon har lovat hjälpa mig så mycket hon bara hinner under veckan som kommer. Jag vett ju vad jag vill och det har jag berättat om.

Att få träna i bassäng har varit nytt den gångna veckan. Underbart skönt att fritt kunna röra sig. Ja till och med springa! Det var inte i går minsann! :) Jag hoppas att jag snart får återgå till min "gamla" vattengymnastik här hemma också. Majas grupp! Det vore toppen!!

En sak till som jag väldigt gärna skulle se funka är bilkörningen. Jag har visserligen inte testat, men tror att det kan vara svårt med en högerfot som inte är riktigt samarbetsvillig. Konsterna är tack och lov många för att det ska gå att göra om bilen så den passar mig och det jag klarar av. Men helst vill jag bara sätta mig vid ratten och susa iväg precis som jag gjort förr.

Nu ska jag strax iväg till sjukhuset igen efter helgens permis. Bara lite mat i magen och sen åker vi!! Lämna gärna ett spår efter dig om du läst/läser min blogg!! ps. Jag har min stickning med på sjukhuset. Annars skulle det inte gå!

Ha en bra kommande vecka!

Hoppas och träna

Lördagar är bra. riktiga slappdagar för mig. Varför? Jo, för att jag vill och kan!!

Speciellt efter stressen jag tydligen hade igår känns det oerhört skönt att njuta tystnaden och bara babbla strunt med sig själv. Ja ibland talar jag också för mig själv. Högt. Men inte idag,tror jag.

Idag vill jag bara vara och landa i en slags ny verklighet. Jag anade och fruktade svaret hos läkaren i går. Jag ska inte hoppas alldeles för mycket. 

Men vad ska jag då? Ska jag lägga mig ner och tro att när jag stiger upp har det hänt ett under? Ska jag bli arg på allt som varit? Hur ska jag göra? Vem ska jag vara?

JO.

Jag ska vara Mary. Inte låtsas som om det hela inte berörde mig. Gråta när jag är ledsen och skratta hejdlöst när det finns tillfälle till det! Jag ska göra det lilla jag kan. Villigt och glatt! Precis som i söndagsskolsången. Det viktigaste nu är att jag effektiverar min träning. Eftersom jag får jumppa på golvet från och med i går känns rörelserna mycket bättre än när jag försökte göra dem på sängen.

***                 

Det finns massor av tankar man har. Men jag är ju inte nedslagen. Att det finns de som har det värre och får kämpa för sitt liv är egentligen ingen tröst. Jag har många som står mig nära som verkligen lider i den här stunden. Långt mer än jag nånsin plågats och lidit. Vi lider på olika sätt, om man kan uttrycka det så. Var och en på sitt sätt med sina sjukdomar och handikapp. 

Men som en kämpande väninna sa:" Det finns en sak vi inte får göra. Vi får inte ge upp hoppet!" Jag tror att jag, precis som hon, ska skaffa mig en Hoppets Ängel!

 ***

Det ska jag!

Tända ett ljus och tänka på att det liv jag fått är mitt. Att det är jag som ska förvalta det. Det har kanske inte alltid varit min starka sida eftersom jag oftast fått rätta mig efter andras viljor mer än min egen. Jag måste ta dagarna tillvara. Timmarna och minuterna. Sekunderna till och med!

Vara snäll mot mig själv och lära mig lugnets och avslappningens ädla konst.

Jag behöver inte vara så duktig!

***

Kommentera!!

Nu kan alla gå in och kommentera min blogg! Det vore kul att se lite kommentarer då! :)

Det är julgransfritt och tomtefritt hos oss nu. Fram till nästa jul. Ska bara röja ordentligt ända in i grunden ( :) )  först!!!

Far iväg på fys.behandling strax. Hoppas verkligen att hon kan titta på vad det är som värker så i min fot. Värst vad det varit på månader.

Efter det besöket ska vi ta en sväng via det lokala byggvaruhuset. Titta på lite material och bara tjuvkika.

Ha en fin dag!

Drömde att...

Jag har drömt konstigt den senaste tiden. Det har varit mest babyrelaterat. Som i natt.

Jag vaknade alltför tidigt, enligt mitt tycke. Gick upp en sväng och när jag lagt mig igen och pratat några ord med trött sambo somnade jag tydligen om.

Jag kommer inte ihåg hur jag hamnat där. Inte heller vart jag var på väg.

Jag gick längs en väg, en grusväg. Framför mig sköt jag en dockvagn. Var jag stor? Var jag liten? Vet inte.

I dockvagnen låg det en baby. En riktig. Jag vet inte om det var en pojke eller en flicka. Söt som socker var barnet i alla fall. Den hade väldigt lite kläder på sig. Bara blöjan. En sån där blöjsnibb som fanns på 1970- 80 talet. Knuten i sidorna.

Det fanns ganska mycket folk runt mig. Jag var stolt över vagnen och barnet som jollrade i den. Ingen gråt. Inte ens när det blev kväll. Jag kände att det började bli kyligt. Barnet behövde mer kläder.

Så förflyttas sceneriet till en liten stuga, eller mera som en koja. Lekstuga kanske. Där visste jag, av nån anledning, att det skulle finnas kläder jag kunde ta till barnet. Instoppat mellan kuddarna i en soffa hittade jag en flanellskjorta sydd till en docka. Det fanns inget annat där. Jag var säker på att skjortan skulle vara för liten. Men den var perfekt! Barnet var inte större än kanske 40 cm. Skjortan skulle bindas i nacken. Jag var nöjd och barnet var nöjt. Jag fortsatte gå.

Människorna jag sett omkring mig var borta. Det blev mörkt och barnet somnade. Jag fortsatte att gå.

Säkert går jag där än.

Nån som kan tolka?

2014

Nu har det börjat!

Året som innebär stora saker.

På nåt sätt känns det som vi går mot ljusare tider. Inte bara vad årstiden beträffar utan även i livet. Vill inget hellre än det.

Det var så mycket på 2013.

Nu ligger slutgiltiga ritningarna på ingenjörens bord. Blanketter för kommunala i det närmaste klara. Det rullar på. I går träffade vi ingenjören och berättade hur vi slutgiltigt vill ha det. Det blir bra. Vissa saker är det svårt att "se" nu. Men det klarnar. Det känns i varje fall riktigt toppen! Vi hoppas kunna bo kvar en bit in på renoveringsarbetet, eftersom den börjar i den del av huset vi inte använder just nu. Hur det blir med boendet sen löser sig säkert.

Materialfunderingarna är i gång i mitt huvud. Det finns så mycket fint men vi vill ha funktionellt i första hand. Funktionellt och bra.

Bilden är googlad. Ett fint kök och ett fint golv.