Suckar.

Försöker och försöker. Kanske man skulle sluta med det... Det blir ju ingenting till i alla fall. Igen en dag att sätt till "minus"kontot. Gråter och är så nere. Blir inte klok på detta!!! När man en dag känner sig i fint skick kommer det en djup dal nästa dag. Det skulle vara roligt att hitta nåt som bara fick mig framåt och uppåt. Nån sysselsättning eller så. Pärlorna har hjälpt mig ibland när jag varit nere. Men nu lockar inte det. Inte på det sätt jag pysslade förr i alla fall. Jag blir nästan fysiskt illamående när jag känner mig så här. Det knyter sig i magen. Suckar. Suckar mest hela tiden. Det känner jag så bra igen. Suck. Jag är nog inte färdig än- inte färdig alls. När jag har mina dåliga dagar har jag också väldigt dåligt samvete för att jag är trött och led! Tycker synd om de som måste vara nära mig. Jag är inte trevliga glada Mary då. Långtifrån! Men det kommer kanske en dag när det här är över också.

Hit och dit dag

Idag har det varit en bra dag. Vi var en kort sväng till Vasa. Jag hittad lite tyger, bl a Laura Ashley på REA! Blå, beige randigt. Tittade in till Sinooperi och flickorna där som blev mina vänner när jag jobbade med pärlor och bodde i Vasa. In och ut på Indiska resulterade i en kjol och 4 par tights!! Att sen dricka kaffe men bybor på Andelsbankens Kimokontor var en upplevelse i sig. Trevligt ställe man hamnat till! Nu ska jag låta dagens händelser sjunka in i hjärtat... fundera på vad jag ska med tyget/tygen. Nåt till sovrummet antar jag- Gardiner och kuddar... Det är Mycket tyg alltså! Hur jag mår? Svar: Bra just nu...

"Jasså inte än" och rädslan.

Trodde faktiskt på en bra måndag... i sin helhet... men nu är det hemska krypet i kroppen igen. Trodde det var förbi. Står inte ut med det... Glädjen var så total på förmiddagen- Tanken på allt fint under helgen. Nu känns det inte lika trevligt. I morgon får jag bilen från verkstaden. Försöker tänka på det. Det är en bra sak. Men så rastlös och upp och ner. Jag är nog inte riktigt klar ännu. Inte klar att hoppa på tåget igen. Så vi väntar ännu ett tag. Rädslan för att inte klara av det man vill kommer hela tiden över mig. Har jag tagit vatten över huvudet? Lovat för mycket? Hur gör man då?

Gemenskap och giftermål

Har samlat på erfarenheter några dagar nu. Massor. Men det går när man får somna på kvällen. Världen ser lite annorlunda ut nu. Ljusare på många sätt. Kände kvinnogemenskapen krama mig varmt i lördags. Det är skönt med tillhörighet. Tack alla flickor än en gång! Det känns bättre och ljusare. Igår var det en dag av stor glädje. Johanna och Björn gifte sig i Thailand. Miranda fick vara brudnäbb. Allt som de ville ha det! Började med min klippbok i går. Idéer om inredning och boende och renovering. Det klarnar så smått. Allt i stilla takt så blir det nog bra.

Så mycket känslor och så mycket folk.

Ruljans. Folk. Känslor som svämmat över. Men nu vet jag att jag verkligen måste tänka BARA på mig själv. Det är nästan så att jag måste få det från dem person som sa det idag, för att till fullo fatta. Tack för det! Det kommer den dag när jag orkar. Både det ena och det andra. Nu får jag bara göra det jag vill. Ett telefonsamtal på förmiddagen gjorde mig så glad. Jag ska träffa andra likasinnade i morgon. Tack för samtalet! Jag känner mig ihågkommen idag. Vet att det viktigaste jag har nu är jag. Tredje natten med sömn. Jag vet att den kan läka mycket. Men inte allt- långt ifrån. Mitt engagemang för välgörenhet nu får mig att känna att jag kan något fastän jag inte har mycket av energi. Det krävs inte mycket.

Bra dag. Ninnadag!

Har haft hjälp i huset idag! Hon är så snäll, min svägerska! Det känns bra! Jag blir lugn i hennes sällskap.Jag är glad för det. Jag är också glad och tacksam för att vi ska få fira finaste Corinne i kväll. För 10 år sen föddes hon, mitt första barnbarn. Tiden går så fort. Men jag är så trött. En annorlunda dag, en bra dag, men det hjälps inte. Jag är fortfarande trött. I morgon ska jag vila lite mera. sömnen var bra i natt. Somnade efter 00.00. Melatoninet verkar. Kanske bäst att ta det i alla fall. Men jag är så hutlöst trött...

Sen ska jag vara "duktig" eller så inte.

Det är kväll. Nästan natt. Ska snart lägga mig. Somnar gör jag sen på morgontimmarna om alls- Hoppas. Det är jobbigt att ena dagen må så bra och nästa inte alls bra. Så är det. Dagen som gått har varit jobbig. Men den är över snart. Alla konstiga frågor som pockar på i skallen. Man kan ju inte fatta att man håller i hop överhuvudtaget. "Mycket på lilla fålen"... Eller... " Man får inte mer än man orkar bära" Det får mig att känna mig som en väldigt liten och bräcklig människa- Meningen är väl att jag ska orka med allt det som "lagts på mig"? Idag har jag känt det starkt. Att jag är så svag, alltså. Men jag har den bästa tänkbara famn att gråta i. Jag försöker att inte gråta så mycket. Men det är ju inget man bestämmer sig för. Inte jag i varje fall. Det är nåt som bara kommer, vare sig det är lämpligt eller inte. Känner mig elak ibland. Det är det ABSOLUT sista jag vill vara. Att leva nu är mera som att överleva. Att ta mig igenom de tunga stunderna genom att tänka på de ljusare. Samla lite energi när det går. För den behövs när jag dalar igen. Det finns saker man inte kan göra ogjorda. Men man kan låta bli att göra om dem. Det är det. Och alla som kanske tänker att jag är lat och inte vill jobba... Vi kan byta ett par dagar... Gå in i min kropp... Låna min själ... och nätterna får ni förstås också. Jag är så ledsen. Men så är människorna. Det är synd om dem, sa Strindberg.

Natten läkte mycket.

Är så glad. Vaknade efter en hel natts sömn. Kraften som sömnen gett är påtaglig! Känns overkligt. Men jag roar inte HEJ än. Men kan glädjas åt den gångna natten och ta emot den soliga dagen. Tanken på att Thailand-resenärerna kommit fram gör inte saken värre! :)

Mera verksam.

Idag har jag gjort mera. Mera nytta. Jag känner mig nöjd. Men jag vill inte tala om natten. Nätterna är inget att tala om. Solen skiner och vackert är det. Men jag har inte varit ute idag. Känns som det skulle vara lättare idag. Det är bra. Om jag får dagar av det här slaget emellan varven kommer jag att lyftas. Sakta men säkert. Och då kommer jag nog att hitta rytmen igen. Nätterna ska vi som sagt inte tala om. Vackert utanför fönstret där jag sitter.

Trött- ont och tortyrfundering.

Framför mig ligger dagen. Bakom ligger natten. Då jag borde sovit. Det gjorde jag: 01.30 - 04.15. Slumrade sen in vid 05.30.... Var är natten. Vilan? Tänkte på tortyr i natt. Fångar som hålls vakna. Som inte FÅR somna. Tortyr. Det här är också en slags tortyr. Blir värre. Inte bättre. Vill inte mer. Nu är jag trött. Och trött på! Får ingen ro. Hann tänka mycket i natt. Tänkte mig bort. Långt och länge. Vill det. Men å andra sidan vill jag inte. Värmen lockar. Ljuset likaså. Helst vill jag vara här och nu och inte trött. Full av energi vore skönt. I natt gjorde det ont i bröstet. Sådär trött-ont. Kände igen smärtan. Hatar trött-ontet. "Se framåt". " Det ljusnar". " Snart är det vår". Jag vet. Jag har sett det förr. Det blir vår efter vinter. Om man får sova. Nej jag menar leva. En sak ska jag säga. Jag mår inte bra. Långt ifrån. Och jag orkar vad jag orkar.

Dålig natt men ok.

Vilken natt. Igen en gång. Slummer men inte sömn. Tar det lugnt. Lägger mig sen. Tänker inte så mycket. Det får gå. Snön faller. Ensam hemma. Han i skogen. Jag eldar. Lyssnar på radio. Är. Betalade räkningar nyss. Ingen fara. Ser framåt. Snöskootern skrattar sig över det vita. Gul och glad. Ser lycklig ut! Ska kanske sticka lite snart. Sockor nu till frusna fötter. Jag vet inte vems. Vill bara ge. Har fått så mycket. Vill ge nu. Om en månad är jag inte här. Då är jag heldagsmommo. Det är nog vår då. I Skåne.

Sticka för Drängstugan!

Korta tankar.

Mamma ringde. Skönt att tala med mamma. Jag tror jag ska ta nån dag med henne snart. Sova i flickrummet. Mysa och babbla. Skratta och bygga pussel. Det ska jag göra. Framåt är det som gäller. Att se framåt och går framåt. Det blir inte bättre av att se och gå bakåt. Men ibland blir det fel på navigatorn bara. Idag har jag varit ute med kameran en lite sväng. Synd bara att det gör så ont när jag går. Annars hade nog länken blivit mycket längre. Skulle man vara annorlunda om man blivit född nån annanstans? På södra halvklotet t ex. Där får man sol så mycket man vill. Virkar vidare och tror att det ligger mycket kärlek i det. Att det ger mer än det tar. Jag vill vara med och hjälpa lite. Skriver kort. Inga långa meningar. Det är så nu. Tänker kort. Försöker förenkla. Ibland lyckas det.Ibland inte. Nu är det eftermiddag. Kaffet drucket och det börjar skymma. Tänker inte mer än nödvändigt- Det kanske lönar sig just nu. Korta tankar kan bära långt!

Han sa så, och då får det bli så!

Lättad men ändå inte. Det känns skönt på ett sätt men å andra sidan inte. Jag vet ju det nu i varje fall, att min läkare ser mera och hör mera än jag är och säger. Han är så bra. Han såg min trötthet och uppgivenhet. Förstod. Men det vet jag ju sedan tidigare. Jag har goda råd. Ska göra så. Det får bli bra. Det måste ta tid. Men jag är inte prillig. Jag är trött. Står jag ut med det? Att vara trött är en sak. Men att det inte syns i form av utslag på kroppen är en annan. Det är svårare att förklara varför man är sjukskriven. Vore lättare med ett brutet ben eller just utslag på kroppen. Jag ska vara hemma nu och se till att vila. Göra bra saker och strunta i de tråkiga. Det ska jag göra åtminstone t o m 3 februari. Sa han, min vän läkaren.

Bröllopstankar och läkare idag.

Idag är det kallt där ute men så fint. Jag har försökt vara lite igång en stund. Vikit kläder och satt in i skåpen. Nöjd. Det är skönt att se att något är gjort. På eftermiddagen ska jag träffa min läkare. Bra. Han är bra. Jag litar till 100% på honom. Det är lätt att tala med honom. Berätta och bli förstådd. Mina tankar är röriga. Jag tänker på min älskade dotter Johanna som ska stå brud om några dagar. Långt borta. Det unnar jag dem, de är värda det underbaraste- Björn och Johanna! Jag är glad när jag tänker på deras lycka. Det är så idag. Natten lugn trots den jobbiga kvällen i går. Så just nu.

Foto: Charlotta Lönnqvist

Här var det då igen!

När det känns som benen var fulla med hungriga kålfjärilslarver och det sticker och fladdrar i hela kroppen då vet jag att jag gjort rätt. Jag ska nog vila. Gillar inte att vara bland folk, gillar inte att vara ensam heller för den delen. Det är kväll och detta är så typiskt. Kvällarna är klart värst. Men när jag skriver känns det bättre! Bara låta orden komma. Då bryr jag mig mindre om utsvultna kålfjärilslarver eller annat som kryper under skinnet på mig. Leila bakar cup-cakes i TV. Att hon orkar.

Lite glad.

Glädje kan man få från oväntade håll. Jag är inte den som kräver det perfekta. Men det som är bra är nog. Det räcker. Det gör mig lycklig och glad. Det kan vara små saker. Den här gången fick jag välja själv. Jag är glad. För jag tycker väldigt mycket om vår nya kaffeservice. Den är jag. Den är "lugn" till form och färg. Med det inte sagt att jag skulle vara det. Jag håller tankarna i styr med mitt handarbetande. Men kvällarna är tunga. Jag har sovit bra i natt. Tror jag ska hitta rytmen. Men det går inte fort. Det ska inte göra det heller. "Hiljaa hyvää tulee" eller hur var det nu det hette? Men idag är jag glad för beiga rosor.

Blåser dun.

Vill få fatt de mjuka fjun av tankar som svävar. Vill ge dem vidare. Till tröst. För någon som längtar. Som saknar mjuka små ord. Kan vi leva på mjuka dunlätta ord? Får vår själ mat av dem? Blir de tillräckliga eller försvinner de bara nånstans? Hur ska jag veta förrän jag försökt. Vet inte om de går sönder i min hand. Vill bara blåsa dem vidare. Men en försiktig luftström mellan mina läppar får jag dem att studsa iväg. Kanske dig till tröst... 15.1.2013 Mary

Morgonlugn.

Vaknar i vettig tid. Kan lägga mig när jag vill om det känns att det är det jag behöver. Men nu vill jag inte. Varje gång min själ och kropp blir för trötta börjar jag tänka i dikter. Det är väl knäppt, men då är jag det då! Just nu är mitt huvud fullt av mjuka verser. Inte aggressiva utan behagligt mjuka ordslingor. Kanske ska jag försöka fånga dem. Men det går inte på beställning. Jag har sovit bra i natt. Det känns lugnare just nu. På torsdag får jag träffa min läkare. Han är bra. Just nu känner jag lugn. Det är mera mot kvällen som rastlösheten och "pirriga oron" kommer. Men nu är det förmiddag. Jag är ensam hemma och tänker bara vara i stunden. Göra det som faller mig in.

Dagen gick.

Tar det lugnt. Sovit mesta delen av dagen, men var ute en stund i kväll. Det kändes skönt men gör så ont i vänster höft så promenaderna får nog bli korta. Man känner sig så liten i detta. Men skönt att veta att man inte är ensam.

Vilar ett tag... så länge det behövs.

Visste det. Kände det. Känner mig... Nu ska jag försöka sitta. Andas rätt luft. Fokusera på det som är viktigt för mig just nu. Visste det redan för några dagar sedan. Ville inte inse, trots allt. Men i går kväll fick jag ett klart tecken. "Gör du det inte själv kommer jag att knuffa omkull dig" sa min ork. " Jag kommer att fara iväg. Du kommer inte att se skymten av mig på väldigt länge...!" Så sa Orken. Får man göra så här? Bara sätta sig ner utan att tänka på allt som borde bli gjort och allt man lovat fixa? Får man det!? Klarar jag av att folk pratar. Undrar och frågar? Det får de göra, jovisst! Men jag kanske inte kommer att ge svaret de tänkt sig. Att slentrianmässigt svara: " Jo, det e väl bara bra... Själv då?" Nej, jag behöver inte vara hurtfrisk. För det är jag inte. Inte nu. Kanske annars, men ABSOLUT INTE NU! Det finns allt för mycket tårar att gråta... För många nätter att vaka... För stora berg att kliva upp på... För många oceaner att drunkna i. Det finns för få flytvästar och för små vandringsskor. Att hamna att gå barfota uppför bergens steniga stigar... simma och inte komma någonvart- Så är det. Men jag ska sitta och tänka ut ett sätt. Det går, det vet jag. Jag har gjort det förr. Men VARFÖR måst jag göra det gång efter gång? Svara mig om du kan!

Går mot väggen

Det finns inget värre än när man börjar se "väggen"- den berömda. Det är då man borde sätta sig ner och sitta länge, länge. Det är ingen trevlig "sittning". Det är en påtvingad, men oundviklig sådan. Går man vidare är det inte länge innan smällen är där och man helt enkelt MÅSTE stanna upp. Få mänskor förstår att det är just väggen de är på väg emot. Trots att det finns klara tecken.. Trots att vänner oroar sig. Det är i slutändan upp till en själv om man fortsätter framåt mot det oundvikliga stoppet. Jag har gått. Kan nästan säga sprungit i den väggen. Känner numera igen tecknen. Och det gör så ont i mig. Jag vill ju orka, bara. Men jag känner igen mig. Så var ska jag sätta mig? Här eller en bit fram. Eller ska jag bara gå och gå tills det inte går mer. Sova, sova och sova. Trött. Men när man blir tillräckligt trött går det inte att sova! Jag tar en dag åt gången nu. Men jag ska nog kanske sätta mig ett tag.... snart. Eller så inte.

" Tänker du verkligen ha det där på dig?"

Hon var stolt över sin mage. Den hade blivit så rund och fin. Nästan varje dag fick hon frågan: "När ska det bli?" Till våren skulle det bli. Men att hon var ensam i sin stolthet var det inte många som förstod. Hon grät sig till sömns många kvällar. När barnen somnat lät hon tårarna komma. Ingen att dela lyckan med? Jovisst, men inte med den hon helst velat. Frånvarande. Avståndstagande. Det var så. Bekymrad över framtiden, med en växande mage, gick hon. Hon ville bara skrika ut sin ångest. Kunde hon vara fylld av både stolthet och ångest? Rymdes de två i samma själ? I hennes, jo. För de fanns där. Slingrade sig om varandra.. I varandra. Hon förstod, innerst inne... Men det var tankar hon inte tillät. Nu har du det du ville. Var nöjd och glad nu! Men snälla! Det var inte såhär det var tänkt! Den blå skjortan med rosett i linningen- hon var glad att ha fått den klar till julfesten. Den framhävde den runda magen. Precis lagom. Framför spegeln kände hon sig vacker. Men bara för en stund. "Tänker du ha det där på dig?!"... Stämman var hånfull och hon visste genast. Det skulle inte sluta där. "Tänker du ha det där på dig, på riktigt!!??" Det hade hon ju tänkt hela tiden... Hon var ju fin! " I så fall får du fara ensam! Antingen tar du nåt annat eller så stannar nån av oss hemma." Kanske hon ändå inte riktigt passade i den blå färgen... Kanske var urringningen inte bra. Eller stråvecken framtill, de var ju sneda, om hon tittade riktigt noga.. Hade hon faktiskt inte sett det? Hur hade hon missat det? Så fick det bli. Hon hittade en svart kavaj... en svart kjol.. och en vit skjorta. Det fick bli det. Samma outfit hon haft någon månad tidigare. På sin pappas begravning. Den var säkert bättre, trots allt... Men hon kunde inte lämna tanken på den blåa... Hur hade hon nånsin kunnat tro att hon skulle få "synas" så mycket... Det blev ingen rolig julfest.

Från " dendär" till "älskling"... Tankar i natten.

I går kväll hade jag svårt att somna igen. Låg och tänkte. "Tänk om man skulle skriva en bok". Har tänkt det många gånger. Men det blir nog aldrig av. När jag låg där rastlös i min säng, i går kväll/natt kom jag att tänka på en händelse i mitt liv som var avgörande för resten av livet. Ett val jag gjorde. Det kan kännas som ett galet beslut, just i den situationen. Att välja ett " ja" istället för ett "aldrig i livet" Men så gjorde jag då. Det gav som resultat att jag sa nej till en stor del av mig själv, för att blidka andra. Idiot, tänker säkert någon. Det kan tyckas så idag. Att ibland balansera på kanten. Att inte veta om man faktiskt lever eller är död. Att blunda för den egna viljan och de egna gåvorna. Att bli " den där"-. Rätt och slätt. Lider inte mer. Nu är det tvärtom. Jag är jag och får vara JAG. Är älskad. Sedd. Behövd. Äntligen. Livet gav mig barnen. De har gett mig barnbarn. Jag ÄR älskad! Jag och min livskamrat håller varandras händer. Stöder och stöttar, skrattar och gråter. Det kan kännas ovant. Men vilken befrielse att slippa vara fången i sitt skal. Att få vara den man är utan att behöva förställa sig på något sätt. Barnen. Så mycket kärlek. Så stora känslor. Barnbarnen. Mitt hjärta fylls av värme. Vilket privilegium. Det blir nog ingen bok. Men jag lättar på locket här på bloggen. Det gör jag!

Fredag... dagen efter fyllandet.

Fredagkväll. Jag tänker inte på det. Det är nämligen jobb för min del hela helgen. När man har svårt att få tag på sömnen blir det lätt segt. Men trevliga arbetskompisar och ett jobb man trivs med, gör att det går. I går var det mammas födelsedag och vi var samlade hos henne. Alla kunde inte vara med... men de var med i våra hjärtan. Stora och små tillsammans- det är uppbyggande! Att träffa syskonbarnen som bor långt borta är alltid lika trevligt. Mamma är en härlig person. Vilken förebild. Blir jag gammal vill jag bli det som hon. Humorn är där, hela tiden. Glimten i ögat!

Tillbaka till vardagen.

Vaknade av väckningen på min stenåldersmobil. Klockan var 05.45. Tidigt. Men jobbet kallade. Att dagen gick bra känns som en lottovinst. Hade inte riktigt orkat tro det. Ingen värk på hela dagen. Visserligen tog jag det lite försiktigare. Inte så snabb i rörelserna och svängarna som förr. Jag är så glad att det gick bra hela dagen. Trött var jag förstår, men det är inte att undra på. Det var ju nästan en månad sen jag var i jobb... och väckning före 06 har ju inte hört till vardagsrutinerna under sjukskrivningen precis. Vardagen är bra. Egentligen är den allra bäst, om ni frågar mig. Det är det trygga, bekanta. Rutiner. Jag tror att vi alla, mår bra av rutiner. Vi har lärt oss att barn behöver rutiner. Att dementa mår bra av rutiner. Men vi andra då? Vi behöver också det rutinmässigt invanda. Det är vad jag tror. Kanske du som läser det här är helt av en annan åsikt. Det betyder inte att vi BARA ska ha rutiner. Visst behöver vi spontanitet och överraskningar också. Det ska finnas "lagom" av bådadera. Tråkigt ord det där L A G O M . Eller är det? Smaka på det! Känn efter! Är det inte egentligen ett ganska skönt och avslappnat lugnt ord? Jag är inte själv så värst "lagom" tror jag. Men det står jag för. Men ibland vill jag ha bara vardag, vanligt... inga krusiduller. Som nu då... till exempel. Snart åker julen ut. Eller rättare sagt upp, här hos oss. Upp på vinden far den. Det får bli snart. Nu tänker jag mera tulpaner, vårligt luftiga gardiner och titituuut-sång i gårdslönnarna! Ljuset kommer tillbaka!

Årets första dag.

Nu börjar vi på ny kula. Tar nya tag. Gör det vi alltid tänkt. Allt som vi borde ha gjort i fjol... Eller så fortsätter vi bara där vi slutade. Det är väl upp till oss var och en. Men vad som kommer att ske under detta år vet vi inte. Vi kan planera en massa saker, men det är som bekant, inte alltid det blir som vi hoppats, tänkt och trott. För min del har år 2013 börjat på bästa sätt. Lugnt och romantiskt. Så var det också tänkt. I morgon blir det jobb igen för min del. Jag har varit hemma länge nu. Har haft så besvärlig värk i höften och ryggen. Men nu vill jag prova på. Se om jag "håller". Det ska bli så roligt att gå tillbaka till det normala igen. Arbetskompisar och alla klienter. Vad jag saknat det. Men jag hade inte på något vis klarat av att jobba. Nu har det varit lugnt med värken ett par dagar så det är bara att hoppas att det håller i sig. Min mamma fyller år i övermorgon. 81 år. Hon är i sanning en ung 81 åring. Ett ämne till tacksamhet att hon får vara frisk och kan klara av allt vad det innebär att bo ensam i ett stort gammalt hus. Hon är en krutgumma, vår mamma! Jag har lite funderingar på gång. Vill något. Vill något väldigt, väldigt mycket. Jag ska börja dra i trådar nu när oxveckorna snart är här. Har på känn att det är många trådar att dra i innan varpen kan revas och väven kan börja ta form. Nej, jag ska INTE börja VÄVA. Bara bildligt. Nya vindar och nya idéer. Alltid lika spännande! Nyårslöften är inget för mig. Men med goda föresatser tror jag man kan komma en bra bit på väg. Att inte vara egoistisk, tänka vad man kan göra för andra för att också DE ska få ha det bra. Enkla små saker. Vår president talade just om det i nyårshälsningen i dag. Jag kände att han talade till var och en av oss. Till mig. Jag vill gå vidare på 2013:s otrampade stig med det för mina ögon och vilande på mitt hjärta. En riktigt bra fortsättning på detta år till alla mina läsare! Lämna gärna ett avtryck... Kul att se vem ni är som orkade genom det här! :)