Brödfri- Värkfri?

Så enkelt kan det väl ändå inte vara? Kom nyss hem från mitt besök hos min läkare. Vissa tester visade att jag definitivt måste ändra mina matvanor. Det innebär att jag fr.o.m i morgon (fuskstartade faktiskt för en stund sen) ska lämna alla inhemska sädesslag därhän. En allmän inflammation i kroppen, ledvärk, nedstämdhet.... ja, allt det jag brottas med kan ha roten just i glutenintaget. Man vet inte allt om detta men min läkare är väldigt lyhörd och jag anser att nu har vi en tråd att dra i. Jag tror starkt på detta och ser verkligen fram emot förändringen. Till att börja med ska den inflammation, som tydligen finns i mina leder nu, bort. Det ska ske med en kortisonkur på 100 tabletter. Gissa om jag känner tillfredsställelse och lättnad. Doktorn sa till och med: Du har brottats så länge nu med detta att det inte finns krafter till mera- Nu ska det bli förändring! Att jag först tänkte: Nä, jag klarar mig inte utan bröd på morgonen.... det var väl mest en reflex... Det finns ju bröd om jag MÅSTE få det.. Vilket jag inte tror. Har ju kört LCHF och klarat mig då... Nu kör vi! Snart kanske det blir lite längre promenader än 200 meter.

Ett hjärta av stål.

Solen har värmt idag. Jag var ute en stund på eftermiddagen. Dristade mig att testa på en promenad. Den blev kort. Smärtan är fruktansvärd när jag gått ca 100 meter. Så en kort promenad blev det. Solen sken så fint på liderväggen. Jag tog sparken och satte mig ner en stund. Jag kan inte sitta bara sådär rätt upp och ner. Måste "göra" något. Letade reda på ståltråden jag bundit kransarna med i höstas. Satt i solen och gjorde ett hjärta. Absurd känsla. Tänkte faktiskt:" Hoppas innerligt att ingen ser mig"... Vågade inte sitta så länge, med risk för att bli kall om ryggen. Men det var skönt så länge det varade- och jag har mitt hjärta av stål som minne. Den senaste natten har varit jobbig. Med värk i höft och rygg. Det får jag berätta för min doktor i morgon.

Helt som förr.

Men visst är det nu rent ut sagt som förgjort! En vecka i Sverige... Toppen. Visserligen var jag trött mellan varven även där. Men nu, hemma i de invanda mönstren, ser jag bara att det stampat på stället. Inget har utvecklats i positiv riktning vad jag förstår med mitt huvud. Ryggen värker och jag känner att det är ett tecken. Ta det bara lugnt du! Men hur ska jag nånsin klara något annat? Har 1 000 000 tankar i skallen. Småpill och stora projekt. Klippa och klistra. Men också spackla och renovera. Jag borde kanske göra allt det där. Det är ju det jag VILL! Kanske det skulle få mig på fötter igen. Ser fram emot det. Få ta mig an en del gamla möbler. Fräscha upp. Inte förstöra... bara fräscha upp. Stilleben av gamla småprylar. Sånt! Månen tittar storögt på mig nu. Stirrar liksom. Gillar inte hans blick. Han kommer igen hela tiden... bara nån vecka sen sist. Tycker dessutom inte om att han är full. Gillar inte fullmåne.

Ett och annat.

Besviken på ett sätt. Men glad på ett annat. Trött på ett sätt. Pigg på ett annat. Förväntansfull på ett sätt. Rädd på ett annat. Men det är mest resan jag tänker på nu. Resan till mina kära i Sverige! Led på att jag gått upp så i vikt. Men å andra sidan betyder det att jag INTE är osynlig! Fick den känslan här om dagen. Lite "ursäkta om jag stör" hade kanske varit på plats... Men trodde.. visste inte... Vi får se hur det blir. Ganska nollad nu. Känns som det kvittar faktiskt. Men jag kommer att få ett svar. Det svaret står varken jag eller nån annan här på jorden för. Väntar på en högre makt som vet vad som verkligen är rätt och bäst!

Min älskade...

Mungiporna på 20 över 7. Skräpdag. Ingen lust och bara leda. Vilken sur käring jag är. Men just nu orkar jag inget. Då låter jag bli. Men min älskling önskade sig korvsoppa, och det ska han få. Den puttrar på spisen nu. När han kommer hem från sitt är den klar. Då fortsätter han att montera vår fina nya garderob, antar jag. Han är en ängel som orkar med mig såna här dagar. Det gör ju inte ens jag själv. Han är min bästa vän! För han ser mig, genom alla de gråa lager som omger mig nu. Han vet och känner mina innersta önskningar och lyfter mig när jag snubblar. Stöder mig och låter mig vila när jag är trött. Kenneth.... Jag är ju egentligen den lyckligaste i världen. Som har dig! Jag älskar dig!

Har jag nån vän?

Vänner... Vad är egentligen definitionen på en vän? Har jag någon RIKTIG vän? Min bästa vän borde i rimlighetens namn vara jag själv. Är det så? Hur många gillar sig själv, litar på sig själv och skulle göra vad som helst för att själv må bra? Tänkte bara... När man var ung trodde man kanske att det var de många vännerna som var det viktiga i livet. Allt medan åren gick kom man fram till att det var många av "vännerna" som visade sig vara på sin höjd bekanta. Besvikelser och motgångar gallrade bort vissa efterhand. Att få nya bekanta, som visar sig kunna bli vänner är gott. Men jag kan inte låta bli att tycka att jag, utan min familj och mannen vid min sida, inte har någon. Ingen vän, i dess rätta bemärkelse. Och jag själv är ingen höjdare på att vara "vän" heller. Dålig på att ta kontakt... träffas osv. Har blivit en mera tillbakadragen typ med åren. Men jag tror att jag vet var de RIKTIGA vännerna finns att finna. De som vet det mesta som är värt att veta om mig och ändå ser mig för den jag innerst inne är. Det är DET som är en vän. Jag behöver inga bakelser. Inte heller tigger jag om nåt annat. Men jag sänder er jag tror jag kan kalla RIKTIGA vänner mina hälsningar. Vi ses så sällan. Men vet var vi har varann. Nu ska vi sova....

Det kostar....

Har varit väldigt effektiv och mått bra i två dagar nu. Jobbat med målande och fixande. Nu kostar det! Kostar mycket! Det är helt enkelt som förgjort. Handbromsen funkar inte och förståndet än mindre. Nu är jag som en trasa igen. Flåsar och suckar. Trött och ännu mera trött. Men det ska jag bara skylla mig själv för. När man tycker det är bra och känns ok vill man göra nåt man gillar. Det har jag gjort. Nu ska jag vila tills det blir dags för Sverigeresan! Ja, åtminstone i stort sett. Drar i handbromsen igen en gång! Det är tungt nu. Och jag mår inte alls bra. Rättare sagt som jag förtjänar. Tog i lite för mycket igen.

Bra dag.

När man får göra det man gillar mest så går det bra. Fixade ärenden på förmiddagen. Efter det blev det början på målandet i vårt sovrum. Det blir ljust och fint. Jag tar det lite sakta... men svårt när det är så roligt. Att se resultatet är viktigt för mig. Att kunna "ta på det" som jag uträttat. Hantverket i att måla är snabbt. Förarbetet INTE! Jag vill att det ska bli bra! Det blir nog det men nu är det en konst i sig att inte rusa iväg och ha för bråttom. Göra mig trött. Noggrann planering gör att jag tror att vi hinner få den ena delen av rummet klar innan jag åker till Skåne. En garderob ska monteras och in på sin plats också. Sen får jag sätta händerna på själva småfixandet!

Ganska....

Ganska bra dag. Men det är nåt konstigt som sker klockan 17. Nästan varje dag. Det börjar krypa i mig och jag känner mig så färdig. Så även idag. Det gör inget. Får vara så. Kan bara vänta och se. Får snart börja måla sovrummet. Hämtade färgen idag.-- Lite i taget. Gråa väggar. Ser fram mot det. Lite i taget bara. Det blir nog fint. Nya klädskåpet kommer på plats och det blir ljust! Så idag har det varit en ganska bra dag. Lite glad!

Gladfasaden och säkerhetsslöjan.

Ett sätt att klara vardagen är att ha lite gladfasader till hands. Hemma har jag inget behov av dem. Här kan jag däremot vara precis som jag är. Men ute. Det är egentligen inte svårt. Kanske jag gömt mig bakom en gladfasad en längre tid. Ibland slår den tanken mig. För att inte göra människor i min omgivning fundersamma. Vad vet jag. Men kulisser och fasader kan vara väldigt massiva och tunga. Faller de kan det bli en våldsam krasch. Så jag har väl skapat mig nån slags slöjfasad som är lättare att bära. Den kan till och med vara klädsam ibland. Ibland kan jag glömma mina slöjor och fasader. Då är jag den jag är. Den som jag har rätt att vara och den som är älskad som jag är. Då faller jag in i en varm famn av omtanke och kärlek. Jag får skratta och gråta. Tala och tiga. Vaka och sova. Där är jag mitt innersta jag och är älskad. Medan fasadslöjan ligger slarvigt slängd på golvet. Då mår jag bra.

Doktorn och jag.

Huvudvärk. Hela dagen. Träffat min doktor idag. Han är bra. Skriver det varje gång. Så bra är han. Det kan inte sägas för ofta. Vi verkar dela många erfarenheter. Det är lätt att tala med någon som vet vad jag talar om. Om tårar t ex. Som finns i oceaner. Inne i mig. Genast när det blir krusning på ytan väller de fram. Som vilda vågor. Det finns ingen proportion mellan orsak och verkan. Försöker inte ens analysera det. Det är inte det som är kärnan. Jag har börjat sova. Det gläder min doktor också. Men det betyder bara att man småningom kan börja "söka felet" och göra något åt det. Laboratorieprov i morgon... Hemma hela den här månaden. Nytt besök till doktorn igen. Så är det nu. Jag har träffat några av mina arbetskamrater idag. Fått varma kramar. GETT varma kramar. Vi är alla så förstummade av sorg och frågor. Steget mellan livet och döden är det kortaste steget. Ena dagen en skrattade kollega... Andra dagen... borta- Vi saknar honom så allihopa! Jag vill tänka framåt lite. Snart får jag krama om de mina i Skåne. Miljöombytet hoppas jag ska göra mig gott. Krafterna är det ju lite si och så med, men det fixar sig!

Dödsbud och saknad

Fattar inte. Minns våra skratt och roliga jobbskiften tillsammans. Nu är du borta. Plötsligt. Får inte in det i huvudet. Men jag minns dig med tacksamhet! Tack för den du var!

Jobb och kappsäcks-funderingar

När jag tänker efter tror jag att det jag tycker allra mest om att göra är att klippa och klistra. Jag är kvar i det stadiet. Har aldrig varit ur det. Färger och former. Passa ihop och fantisera. Finns det månne nån som vill anställa en klippare och klistrare? Du är inte klok. Mary. Du är inte klok... Skulle det liksom ha nån betydelse? Jobbigt att fundera på jobb. Det gör jag idag. Jag litar inte på mig. Tror för övrigt att tåget gått. För varje gång blir jag bara mera avskalad och sårbar. Har en stor kappsäck med mig. Den fyller jag med jobb. Släpar den med mig hem. Ställer den bredvid sängen. Tittar på den. Ser den hela tiden när jag ska sova. Fast jag sover ser jag den. Öppnar den emellanåt. Fingrar på låset och konstaterar att det är trasigt. Kan inte stänga. Kappsäcken har jag haft länge. vore dags att slänga den. Men jag vet att det finns nya. Borde inte alls ha nån kappsäck. Överhuvudtaget. Varför jag inte kan koppla bort? Det är det som det djupa samtalet jag skrev om i går skulle ge svar på. Finns kappsäckar med annat än jobb i också. Både riktigt gamla och nyare. I en av de nyaste finns svek. Inte så många... Men det som finns är stort. Den kappsäcken är nog den tyngsta. Vid det här laget vet jag att det borde gå att hiva iväg den. Men jag orkar inte lyfta den! Svek-kappsäcken!

Fokus på ingenting alls.

Skön känsla att ha sjungit igen. Tillsammans. Med gemensamma krafter! Körsång är helande. Helt klart. Men trött är jag nog. Koncentrationen är ett svårt kapitel för mig. I morgon är det måndag. Det är en ny vecka. Men sjukledigheten fortsätter. Det känns bra på ett sätt. Men inte så bra i övrigt. Det där är inget jag känner att jag behöver förklara. Så då får det stå över. Men det vore skönt att få TALA ut och få en lösning på allt med ett djupt samtal. Vem ska jag tala med då? Kanske det finns nån "där ute". Nu tycker jag att idéerna tryter. Rastlösheten går hand i hand med koncentrationssvårigheterna. De är inget vackert par. Helst skulle jag bryta kontakten med dem båda. Men det är som att ta bort en kroppsdel. De är så stadigt ympade i mig. Och de går ALLTID tillsammans. ALLTID! Skilsmässa är inget att önska. Men det vore faktiskt skönt att få se dem försvinna ur mitt liv! För gott! Var finns det såna blanketter? Jag skriver under vilken dag som helst! När jag blir trött blir det svårt att fokusera. Men det är ju vanligt. Även för andra. Hoppas jag inte är ensam om det. När fokus försvinner kommer rastlösheten. Tusen saker men ändå inget blir. Tusen tankar som såpbubblor. Spricker sönder. Det är en bit kvar!

Sköraste glas.

Gårdagen är förbi. Morgondagen har du inte sett... Men det är idag nu! Jag har försökt göra något av den. Gjort mig fin i håret. Känner mig "ny". Det var meningen. Finns det nåt skönare än frissabesök egentligen. Man får en stund för sig själv och BARA får njuta. Trött av gårdagen är jag. Det är så. Men jag väntar på nästa tåg. Det kanske kommer. Det är troligen bra att ha små delmål. Som jag nu - I morgon blir det en dag i min systers och andra "systrars" sällskap i Jakobstad. På söndag börjar Orvas Gospel sina övningar. Jag har saknat sången så mycket. Den måste helt enkelt finnas i mitt liv. Jag måste vara aktiv sångare för att må bra tror jag. Det är mina två första delmål nu just. Men jag ska tänka NU. Är som sköraste glas.