Det var jag som.... det måste varit så... något om självförtroende

Den här gången är det helt enkelt omöjligt att hitta på någon rubrik till det här blogginlägget innan jag läst igenom det färdigskrivet. Det är 100-tals saker jag kunde skriva om, men ska försöka få fram mina funderingar om självförtroendet varande och ickevarande, främst bland vuxna. Vad är det som gör att en del personer har mer och andra mindre av just självförtroendet? Är det medfött, nedärvt i generationer tillbaka eller något man själv skaffar sig, eller fråntas? Det faktum att självförtroendet märks mest där det finns minst, känner vi till. En person som i år fått sitt självförtroende naggat i kanten har svårt att läka såren. Att bära med sig minnen från tid av förringande och nedvärdering gör ingen starkare om man inte får hjälp. Det kan vara svårt ändå. Att hitta någon att tala med, som verkligen är redo att höra på, är kanske det som till en början känns bäst. Någon att lita på och luta sig mot. Gråta ut med och visa sin besvikelse och ilska för. En medmänniska! Det tar tid. Lång tid. En läkare sa en gång till mig att det, när det gäller depression, tar minst lika lång tid att komma ur den som det tar att samla på sig det som sedan utlöser just en depression. Det kan röra sig om år. Många år... Jag tror att det är lite likadant med självförtroendet. Har man t ex känt att man inte är "tillräckligt" bra, duktig eller snygg som ung, ja, t o m som barn, fordras det mycket samtal och hjälp för att komma ur problemet med dåligt självförtroende. Sen gäller det att i fortsättningen inte falla dit igen. Gå med höjt huvud och se framåt. Men... Det behövs så lite. Någon som får en att känna sig liten som ett dammkorn. Vem ser sånt? Vem bryr sig? Vem bryr sig om? Då är den där igen. Fienden "Ditt Usla Självförtroende". Klart att hon inte ser mig! Vad är väl jag? Hon verkar hela tiden veta. Veta ALLT. Jag är den lilla, som inget förstår utan att bli tillsagd. Den glömska, som inget kommer ihåg utan att bli påmind. Tårar av ilska kommer. Varför är jag så svag? Hur kan jag underlåta mig? Varför säger jag inte ifrån? Är det bara jag som känner detta? Varför vågar ingen? Jag skulle så gärna ha lust. Men jag vågar inte heller. Självförtroendet igen... Vuxna människor måste väl kunna tala och diskutera med varann?? Var är felet nu?? Ok.. Jag förstår... Det var jag igen...