För att inte riktigt bli främmande med min egen blogg är det väl hög tid att uppdatera denm. Det har ju hänt mycket sen jag senast skrev. Värken, diagnosen... ja, den förstås. Men i första hand har sommaren kommit. Exploderat över oss! Det är så vackert ute i naturen. Älskar alla de olika nyanser av grönt som vi bjuds på. Nu, just nu, är det vackrast tycker jag. De brungråa fälten börjar skifta i grönt av den spirande brodden. Det är den här tiden jag brukar ligga på knä i trädgården.
Brukar... Att bruka jorden... brukar bruka... ordlek.
I år brukar jag inget. Allt är så ANTIbrukar som det bara kan. Det skulle vara underbart att redan tidigt på morgonen kunna ta krattan... men inte i år.
I år ska jag ta mig fram på kryckor. Det gör ont nästan varje steg jag tar. Så är det nu. Men allt har en mening. En god vän sa häromdagen att det säkert finns en mening med det här också. Det tror jag. Men just nu ser jag inte den meningen. Väntar på att få klarhet. Allt känns som en väntan.
När jag var ung och mina barn var små och hemmet tog all tid, tänkte jag ibland, Gud mig förlåte: " Tänk vad det skull vara skönt att bara få sitta och pyssla eller handarbeta, hela tiden!!! Inte behöva göra något annat! "
Det är inte alls så mysigt.
Till en början kanske. Men inte varje dag, hela tiden. Hela veckorna. Det KAN faktiskt bli enahanda det också.
Min högsta önskan just nu är att få gå på en lång och långsam promenad. Kanske längs nån väg i skogen där skuggorna leker. Där skulle jag ta massor med foton... bara för att. Men...
Ser fram emot resan till Sverige. Ber och hoppas att jag ska klara bilresan bra. Det tror jag nog. Tron måste finnas. Och hoppet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar