Speciellt efter stressen jag tydligen hade igår känns det oerhört skönt att njuta tystnaden och bara babbla strunt med sig själv. Ja ibland talar jag också för mig själv. Högt. Men inte idag,tror jag.
Idag vill jag bara vara och landa i en slags ny verklighet. Jag anade och fruktade svaret hos läkaren i går. Jag ska inte hoppas alldeles för mycket.
Men vad ska jag då? Ska jag lägga mig ner och tro att när jag stiger upp har det hänt ett under? Ska jag bli arg på allt som varit? Hur ska jag göra? Vem ska jag vara?
JO.
Jag ska vara Mary. Inte låtsas som om det hela inte berörde mig. Gråta när jag är ledsen och skratta hejdlöst när det finns tillfälle till det! Jag ska göra det lilla jag kan. Villigt och glatt! Precis som i söndagsskolsången. Det viktigaste nu är att jag effektiverar min träning. Eftersom jag får jumppa på golvet från och med i går känns rörelserna mycket bättre än när jag försökte göra dem på sängen.
***
Det finns massor av tankar man har. Men jag är ju inte nedslagen. Att det finns de som har det värre och får kämpa för sitt liv är egentligen ingen tröst. Jag har många som står mig nära som verkligen lider i den här stunden. Långt mer än jag nånsin plågats och lidit. Vi lider på olika sätt, om man kan uttrycka det så. Var och en på sitt sätt med sina sjukdomar och handikapp.
Men som en kämpande väninna sa:" Det finns en sak vi inte får göra. Vi får inte ge upp hoppet!" Jag tror att jag, precis som hon, ska skaffa mig en Hoppets Ängel!
***
Det ska jag!
Tända ett ljus och tänka på att det liv jag fått är mitt. Att det är jag som ska förvalta det. Det har kanske inte alltid varit min starka sida eftersom jag oftast fått rätta mig efter andras viljor mer än min egen. Jag måste ta dagarna tillvara. Timmarna och minuterna. Sekunderna till och med!
Vara snäll mot mig själv och lära mig lugnets och avslappningens ädla konst.
Jag behöver inte vara så duktig!
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar