Mitt i natten sitter hon och skriver.

Det GÅR INTE att sova. Jag är trött. Ja riktigt genomtrött. Men nej, det går inte att sova. Tankarna snurrar i huvudet och jag snurrar i sängen. Det finns inte ord för min oro. Min RÄDSLA. Att gå runt och inte veta. inte få svar, Det är det värsta. Då är jag bara den som står vid sidan. Men ovissheten kan vara grym. Många gånger grymmare än sanningen själv. Ovissheten ger utrymme för fantasin. För misstankar och funderingar man skulle slippa om ovissheten övergick i visshet. Jag har min tro. Det är den som bär. Men det gör inte att jag kan stanna av mina tankar. Den hjälper mig. Jag har en grundtrygghet i den. Jag ber. Jag talade högt med Gud idag. Kastade vedträn omkring mig i vedlidret. Grät. Svara då!!!! Men jag vet. När svaret ska komma så kommer det. Tydligt och klart. På Hans eget vis. Inte som vi kanske tänkt det. Jag skulle så gärna ta alla ledsamheter, sjukdomar och sorger som finns runtomkring mig och bara skrynkla ihop dem och kasta dem dit där de skulle stanna för all tid och vittra sönder. Får man mer än man klarar av? Nej, det sägs ju att vi inte ska få mer än vi orkar bära. Tror faktiskt att Gud överskattat min styrka just nu. Det kan VISST bli för mycket. Varför ta alla problem och bekymmer till mig? Det finns bara ett svar på det: Människor jag verkligen älskar mår dåligt. De är en del av mig och då mår jag dåligt. Att jag sen, i mig själv, inte heller mår så bra gör saken kanske ännu värre. Men mina krämpor känns som myggbett när jag tänker på vad mina kära går igenom. Gode Gud! Se nu! Läs min blogg, mina tankar. Hör mina böner och se till mig som liten är. Hjälp! Och framför allt. Bred dina vida vingar... jag vill sova!