Turbulens i advent

Det är allt bra konstigt, livet. Man vet så lite. Men nu är jag verkligen glad över att det är så. När sjukdom tillstöter är det som att leva på 1800-talet få ett strykjärn på lilltån. Det gör ont! Men nu snurrar visst hjulen en aning långsammare och turbulensen avtar. Det känns bra! Träffade flickorna i ett julmysigt hem igår! Mellantösen frågade, när vi satt i soffan och kramades :" Fammo, vafö kan int tö vara Ninnas å miin å Cajsas storasyster".... Det var en av de svårare frågor jag fått.. ever. "Men ja e ju fammo åt er...".. " Ja, men ja sko vila at dö sko vara storasyster!" Älskade barn! Nu ska jag iväg till sjukhuset igen. Allt ser bättre ut nu och snart får min älskling säkert komma hem!