Bönen och medicinen

Måste få säga hur glad jag är idag. Jag har ju sovit gott i många nätter nu och är utvilad och på fint humör. Allt det här är ett under. Jämför jag med hur det var för 2 veckor sen och hur jag mådde då är det helt ofattbart alltihopa. Jag orkade inte vara uppe hela dagen utan att ta en ordentlig vila på eftermiddagen. Det var bara när natten kom som jag inte var trött. Jo, trött men inte sömnig. Tröttheten har nämligen varit inneboende i mig i åratal.

När jag senast besökte min HVC-/ arbetsplatsläkare ville han att jag skulle byta min värkmedicin. Jag har haft otroligt tuffa biverkningar av den förra så jag var inte sen att haka på. Men det är som med de flesta andra "starkare" sorter att man sakta måste vänja kroppen av med dem. För en vecka, förra veckans onsdag var nedtrappningen slut och jag fick applicera mitt bekanta plåster. Visst har det också sina små biverkningar, men de är nog inget om man jämför. Och det gör man ju.

Mediciner är bra att ta till. Jag är glad att jag under en väldigt jobbig tid tog den starka dundermedicinen. Men nu är jag mest glad för att jag fick sluta med den. Det var massor av saker den gjorde med min kropp som jag inte vill vara med om igen. Minnet försvann, jag var ständigt gråtmild och irriterad på det mesta. Kramperna och irritationen i benen ... ojoj...

I samband med att jag fick börja med smärtplåstret igen fick jag också förbön. Det  känns alltid bra. Jag tror på det. Och nu, mina kära vänner, vare sig det är medicinbytet eller förbönerna, så har jag ingen värk. Inga besvär annat än styvhet på morgonen. Jag somnar lugnt på kvällen och vaknar pigg på morgonen. Jag vet i mitt innersta att Gud har gjort att jag också fick byta bort mig starka medicin... men jag tror också att Han har hjälpt mig tack vare bönerna.

I dag ville jag testa en sak. Kände att jag skulle klara det. Att det inte fanns nåt hinder. Jag satte på mig yllesockor och steg i gummistövlarna. Det har alltid varit lätt att gå i dem för de stöder så bra i vristen.

Hör och häpna! JAG KLIPPTE GRÄSET! Inte allt men väl en dryg halvtimme. Jag var så lycklig att jag inte kunde hålla tillbaka en tår när sambon väl tagit över och klippte resten.

Nåt har hänt! Och JAG tackar GUD! Det här är helt underbart! Jag är glad för det som känns bra och för varje dag jag får vakna utan ont. Blott en dag, ett ögonblick i sänder!