Har sagt det förr, men nu får jag nog dra det igen! Det här verkar helt enkelt otroligt! Men eftersom jag vidhåller att tro kan förflytta berg och att under sker än i vår tid måste jag bara böja mig för det faktum att nåt har hänt med mig!
Det är en vecka nu. Ingen värk. Inga krypningar i benen. Inte sendrag en enda gång. Visserligen hade jag av gammal vana och kanske också lite osäkerhet min rollator i närheten senaste veckoslut. Men jag började mer och mer känna att den bara gjorde min gång "bökig" och otymplig. Jag har inte använt den sen. Min käpp har funnits i närheten, men den har jag bara använt utomhus. Jag känner mig mycket mera stabil i benen och fötterna nu.
I kväll har jag tagit ännu ett stort steg framåt. Jag tog en stavgångspromenad i solen. Min kondition, eller snarare BRIST på densamma, gjorde sig naturligtvis påmind. Men 1½ km gick jag i ganska normal promenadtakt! Musik i öronen och jag fick flash-backs från i höstas när promenaderna var 10 km. Det gör inget vad andra tror och tänker. Jag vet vad jag känner och hur det känns. Njuter av varje sekund och tackar Gud för dem.
Skulle det komma dagar när jag känner att jag faller, bokstavligt eller andligt, så är jag i varje fall nära Herren. Det räcker att veta att jag kan nudda vid Hans mantelfåll och Han hjälper mig upp igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar