Barfota och djupa sår!

Det står inte nånstans att man måste uppdatera en blogg varenda dag, men visst har jag märkt att intresset för vad jag publicerar har avtagit markant sen vårt inredande och mina bilder från huset slutade komma. Det gör inget. Jag tycker fortfarade att det är roligt att kunna skriva när jag känner för det.

Jag har aldrig varit en läsare. Alltså ingen BOKläsare. Det tar för lång tid för en bokstavskombination. Jag KAN läsa, men det är inte tillräckligt roligt i längden. Men oj, att skriva. Det är roligt både i lång och kort variant. Jag har alltså intresse för ord. Att tala, som ni som känner mig kan skriva under på, och att skriva då alltså.

Häromdagen när jag var hos mamma hittade jag min diktsamling i hennes bokhylla. "Barfota". Den fastnade i händerna och jag läste. Gillar fortfarande att läsa just DEN boken. Vartenda ord är sant och jag vet exakt hur jag kände i stunden när jag skrev mina dikter. Bara jag vet det.


Den diktsamlingen kom till när jag befann mig i nåt slag av bubbla i livet. Jag var nyskild. Kämpade på många sätt för vardagen. Ville bekräfta mig. Mest för mig själv. Ville göra något av mina tankar och skriverier. Jag hade skrivit i flera års tid och sparat små lappar med aforismer. Barnen var 15, 9 och 5. Det var svårt. Hur svårt det var är det ingen annan som vet. Hur missförstådd jag var och hur mycket ondska som fanns i luften. Det var kvällar när jag inte visste hur jag skulle våga somna. Så rädd. Hot och trakasserier, lögner och förtal. Varje dag. Mera än någon människa orkar. Så var det. Och till de som fortfarande tror att det var på något annat sätt vill jag bara säga att det kommer en dag när sanningarna ska komma fram vare sig vi vill det eller inte. Det var i denna villervalla jag beslöt mig för att göra en samling med pärmar. Mellan pärmarna skulle mycket av min ångest finnas. Den som varit och den som var just då. Men också sådant som gjort mig till den jag är. "Porträtt" av gamla personer som fanns i min barndom. Som betydde mycket för mig. Som lärde mig för livet. Där mellan suckar och tårar glimtade det till av glittrande skratt och kullerbyttor i gräset.

Så är ju livet.

Vi får inte bara slå våra kullerbyttor. Ibland skrapar vi upp våra knän också. Såren behöver inte alltid vara djupa utan oftast läker de ganska snabbt. Bara nån tar hand om dem. Nån som vet hur man gör för att det inte ska bli så fula ärr heller. Sen finns det de djupa sticksåren. De som skadat mycket mer än bara ytan. Som gått ända in i själen och hjärtat. Efter en tid tycks allt vara bra. Det har slutat blöda och såret läker, men bara på ytan. Inne, på djupet gror bakterierna och allt blir en enda stor infekterad varhärd. Läkningen borde ha fått börja inifrån och gå utåt. Men vi är själva snabba att sätta på våra plåster så att ingen ska fråga och se. Istället borde vi blotta våra svagheter och infekterade sår. Söka hjälp för att få lindring och läkning från grunden.

Det är kanske ingen som orkat läsa såhär långt, och det vet jag inte om jag själv skulle orkat heller, men det är så mycket jag gärna ville säga. Men jag ska bespara er det. Jag tror att bloggen är fel forum.

Tack för ordet!

Kram!