Sen jag skrev senast har det hänt mycket, förstås.
Vi har haft begravning och allt vad det innebär. Genast efteråt började jag känna av halsont och lite andra förkylningssymptom. Men bara lite luddigt. Så på söndagskvällen var jag nog med och sjöng i kvällsmässan i kyrkan i alla fall.
Sådär har det varit nu flera dagar. Fram och tillbaka med förkylning och kanske ändå inte förkylning. Men idag har jag varit verkligt trött, men ingen feber. Sovit ett par timmar på dagen med mina kära kissemissar bredvid mig i sängen.
Det är bara att vänta och se vad det blir.
Väldigt mycket har hänt skrev jag. Nu är stuprännor och hängrännor på plats och om nån vecka kommer killen som ska fixa dräneringen kring huset. I samma veva ska han, med sin grävmaskin, flytta de jättestora stenarna som grävdes fram på tomten i våras. De ska få en fin plats i trädgården. Den trädgård som inte funnits. Tänk att få planera en helt NY trädgård och göra det som jag vill. Det innebär att den kommer att bli "grundad" på mycket sten och härligt "vild" i looken. Mycket färger och nivåer som gör förbipasserande lyckliga, åtminstone för en liten stund. Området är ca 20m x 25 m. Så plats finns det. Bärbuskar ska också få rum så till det går nu åt en hel del.
Det är skönt att det är höst. Jag är visserligen förtjust i våren, allra mest, men när hösten kommer och det börjar bli mörkt på kvällarna, då mår jag. Att sitta med sitt handarbete och omge sig med tända ljus och elda i spisen... Det kan väl kallas njutning. Det blir ett lugn när hösten kommer. Naturen ska vila och ta igen sig för att ha kraft att vakna igen när våren kommer. Lite likadant är det med oss människor också. Vi behöver varva ner.
Men tyvärr har jag också en annan, tråkigare, erfarenhet av hösten också. Har man, som jag, tendens till depressioner, är det ganska vanligt att just hösten men också våren är tider på året när åtminstone jag blir extra skör och känslig. Det är inte alltför många år sen jag konstaterade att mina sämre perioder har att göra med årstiderna. Det talas så mycket om vikten av att förebygga med D-vitamin från solen och andra knep. Visst hjälper det till en ganska stor del men det som jag upplever som maximalt viktigt är att man har ett bra nät av människor omkring sig. Släktingar och vänner som känner mig väl och vet om mina problem. Men dem kan jag tala och de förstår. Inte så att man måste tala om hur dåligt man mår hela tiden utan bara träffas och umgås är läkande. Men det ska vara så att man inte känner att man "måste".
I går kväll var jag på en väldigt intressant föreläsning med Lisen Kullas-Nyman i Kimo skola. Det handlade mycket om kriser i livet och hur man kan hantera dem när de kommer, för alla kommer nån gång att gå igen om större kriser eller mindre motgångar i livet. Utifrån kan det se ut att vara nåt trivialt som sker men för personen som drabbas är en kris en KRIS. Det är hur vi själv upplever det som räknas. Inte hur grannen anser att vi borde göra. Att vi måste våga tala om det svåra också och inte bara slå ifrån oss när nån frågar hur vi mår. " Jo tack, det är fint med mig!" Vi måste lära oss att både berätta hur vi har det, på riktigt, men också att LYSSNA på andra och hur de mår.
Jag tycker att vi ska komma i håg det nu när hösten är i antågande. Jag ska försöka ta emot den som den kommer och känna efter hur jag mår och vara snäll mot mig själv. Speciellt de dagar när det känns motigare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar