Jag försöker och försöker. Men nu är det verkligen svårt att vara "tjofaderittan". Besvikelser och missöden blandas med sorg och saknad. Det känns som ingen känsla riktigt är hel utan allt är ett virrvarr av alltihopa. Hur ska man komma ur det!?
Jag tänkte i går att man borde ta och unna sig riktigt god mat i helgen. Kanske man för en stund skull glömma alla bekymmer då. Va? Genom att äta? Tror inte det!
Kanske man bara ska vara i den här bekymmersgröten nu och låta tiden ha sin gång. När det "oförutsedda" blir det "HÖGST AKTUELLA" då är det tungt. Visst, jag vet att allt bara är fråga om materiella, ersättningsbara saker. Det finns nya i butiken. JA, men vi har bott 2½ månad i huset! Det ska inte få ske! Nu gjorde det det och jag går på knäna. I gröten av bekymmer.
Och sorgen då. Det känns som sorgen inte får den plats den borde ha. Men den kommer att ta sitt. Sorgen kommer alltid, förr eller senare. Idag fanns dödsannonsen i tidningen. Det gjorde förstås att det stannade till. Vi beställde begravningsbukett idag. Svårt att tänka på det. Men den är beställd och den blir säkert fin. Jag har ombetts sjunga på begravningen. Vill inte nu. Känns det annorlunda om en vecka? Nu är det inget jag kan tänka mig att göra i alla fall. Egentligen skulle det vara ett fint avsked. En välvald sång. Men det fordrar mycket mera kraft än jag kan uppbringa, känner jag.
Just nu känns det som det mesta går emot. Men jag får vara tacksam att jag har en man vid min sida att dela allt detta med. Vi är lika ledsna och trötta båda två. Men vi har varandra. Något att tacka för när det är motigt.
Kram från mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar