Gladfasaden och säkerhetsslöjan.

Ett sätt att klara vardagen är att ha lite gladfasader till hands. Hemma har jag inget behov av dem. Här kan jag däremot vara precis som jag är. Men ute. Det är egentligen inte svårt. Kanske jag gömt mig bakom en gladfasad en längre tid. Ibland slår den tanken mig. För att inte göra människor i min omgivning fundersamma. Vad vet jag. Men kulisser och fasader kan vara väldigt massiva och tunga. Faller de kan det bli en våldsam krasch. Så jag har väl skapat mig nån slags slöjfasad som är lättare att bära. Den kan till och med vara klädsam ibland. Ibland kan jag glömma mina slöjor och fasader. Då är jag den jag är. Den som jag har rätt att vara och den som är älskad som jag är. Då faller jag in i en varm famn av omtanke och kärlek. Jag får skratta och gråta. Tala och tiga. Vaka och sova. Där är jag mitt innersta jag och är älskad. Medan fasadslöjan ligger slarvigt slängd på golvet. Då mår jag bra.