Ett hjärta av stål.

Solen har värmt idag. Jag var ute en stund på eftermiddagen. Dristade mig att testa på en promenad. Den blev kort. Smärtan är fruktansvärd när jag gått ca 100 meter. Så en kort promenad blev det. Solen sken så fint på liderväggen. Jag tog sparken och satte mig ner en stund. Jag kan inte sitta bara sådär rätt upp och ner. Måste "göra" något. Letade reda på ståltråden jag bundit kransarna med i höstas. Satt i solen och gjorde ett hjärta. Absurd känsla. Tänkte faktiskt:" Hoppas innerligt att ingen ser mig"... Vågade inte sitta så länge, med risk för att bli kall om ryggen. Men det var skönt så länge det varade- och jag har mitt hjärta av stål som minne. Den senaste natten har varit jobbig. Med värk i höft och rygg. Det får jag berätta för min doktor i morgon.