Det svåra kommer...

Det har varit en så härlig dag. Vi har haft roligt. Men när kvällen kom tog allt det svåra över igen.

Jag känner mig så utlämnad. Tycker att ingen TROR mig. Jag ville så gärna dela med mig av smärtorna. Speciellt till de som tror allra minst. Då skulle de nog börja tro. Tro att det verkligen gör så oerhört ont som det gör.

När det inte gör ont är jag rädd för smärtan- när det GÖR ont är jag rädd för smärtans ursprung. Jag vet ju inte med 100% säkerhet. Jag har fått höra en teori. Visserligen har jag fått läsa det i tryckt skrift och såg inget frågetecken efter diagnosen heller.

Det kan vara som de tror. Det kan vara så att de har fel. Min oro och rädsla äter mig ännu mer än den artros de talar om. Tycker inte om att ätas inifrån.

Jag kan ingenting. Det är det som kommer i huvudet på mig varje gång det svåra tar över. Kan bara sitta och virka eller sticka. Bläddra slött i någon tidning jag redan sett 43 gånger minst. Vet vad det kommer för en  bild på nästa och nästa och nästa uppslag. Tråkigt med tidningar man läst 43 gånger förut.

Jag skulle kunna tillbringa tiden i en bil. Åka runt och se mig omkring. Det är det bästa jag vet just nu. Ta en glass nånstans. Sitta på en uteservering och iaktta folk. Vart är de på väg? Varför skrattar han sådär när han talar i telefonen? Hur länge ska den där kvinnan sitta och pilla i den tomma kaffekoppen... Gråter hon?  Ja, ni förstår kanske. Eller så gör ni inte. Det kvittar. Jag tycker om att iaktta människor, oberoende av vad du tycker.

Man tror att man blir hörd. Men när det svåra tar över vet man att man talat för döva öron. Nästa steg blir att tala med hög och tydlig röst. Det KAN hjälpa.

Veckorna går. Månaderna går. Men SMÄRTAN den far ingenstans. Den sitter envist kvar i min kropp och dess sylvassa naglar är fastborrade i min kropp. Ibland måste den bättra på sitt grepp. Den släpper inte taget utan slår sina huggtänder i mig under tiden den söker ett nytt ställe att nagla fast sig på. Så har jag det. Så är det för mig nu.

Nånstans börjar jag sakta tro att det inte blir bra. Att det är en mardröm jag aldrig kommer att vakna ur.

Jag hör det klinga i mina öron... Det någon sa till min för ganska exakt 18 år sen. Det var sommar.Juni. Varmt och soligt.

" ... jag kommer att göra vad jag kan för att göra resten av livet till ett helvete för dig!...."

Jag vet att det inte är så... men jag kan inte glömma...