I går kväll kunde jag inte somna. Inget ovanligt i det. Tankarna snurrade och så tog jag tag i en av dem.
Det är snart midsommar. Nu lever vi de dagar när världen är som vackrast och solen öser energi för vintern över oss. De här dagarna när jag i vanliga fall skulle städa, pynta, plantera rensa och njuta av att kunna precis vad jag vill. I vanliga fall. Nu är det inte så.
Men det finns hopp. Nya somrar att längta till. Nya blommor att så och plantera.
Jag är, i allt elände, så tacksam. Jag har det jag mest behöver. Kärlek och åter kärlek.
Att det här som bråkar med mig nu skulle komma precis i detta skede av livet har säkert sina orsaker också. Det är ju det där med själen och kroppen som hör ihop. Att livet i övrigt är så bra tillåter det som under så lång tid lagrats inom mig att stiga upp till ytan. Själens sår blir kroppens värk.
Om jag har roligt och njuter av tillvaron, t e x med familjen och barnbarnens otvungna glädje, mår jag nog bäst.
Det är lycka att samvaron med de man älskar allra mest tar bort värk och smärta.
Jag ska nog ta och plocka lite ängsblommor i år också. Sätta dem i en stor glasburk på vedspisen vid Viktos och konstatera att jag har det så otroligt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar