Försättsbladet är läst!

För att kunna komma sig uppåt måste man ha varit där nere.

Vem var det som sa så? Har i varje fall läst eller hört det. Tycker att det säger så mycket.

Står man längst ner är det bara uppåt som gäller. Att ta ett litet steg i taget, men uppåt.

Jag är på stugan nu igen. Det är nog hälsa för både kropp och själ för mig att vara här. Trots att man annars också bor på landet är det nåt speciellt med just den här platsen.

Kanske du som läser förstår vad jag talar om. Jag trivs bra på båda ställen men är väldigt avslappnad när jag kommer hit till Viktos.

När det här huset blev mitt för snart 4 år sedan, 25.8 2009, var lyckan obeskrivbar. När jag var liten var det här hem för syskonen Strandén och deras hushållerska Agda Forsbacka. Jag kommer så bra ihåg den tiden. Minns exakt hur det såg ut här inne i storstugan. Var möblerna stod. Nu är det bara storbordet och stolarna som finns kvar i rummet. Gedigna möbler men patina. Just därför älskar jag dem så mycket. Tänk om man kunde åldras så vackert!

I går kom så äntligen artikeln i Kyrkpressen. Jag har fått många reaktioner, mest på Facebook. Alla gillade den. Men de som INTE gjorde det skriver knappast ut det. Det kändes väldigt befriande att berätta. Att inte hela tiden behöva gå runt och förklara. Nu vet åtminstone de i Svenskfinland som har Kyrkpressen och läser den, lite mer.

Att öppna "boken" och låta folk läsa försättsbladet. Så känns det. Väldigt få vet vad "boken" rymmer. Kanske det i slutändan bara är jag och Gud Fader som vet... Tror att jag låter det vara så. Men det känns bra idag.

Vill tacka er alla som tittade/ tittar in här på bloggen. Skulle bli så glad över kommentarer också. I går hade jag i det närmaste 300 besökare här på Mitt I Allt! <3