Igen en kväll då jag mycket tydligt påminns om smärtans påverkan på mig. Jag är illamående av det. Jag är inte ensam. Men det är ju trots allt JAG som har MIN smärta. Man blir väl egoist också, till råga på allt. Det har jag nog inte varit tidigare.
Det är klart och tydligt vänster höft och ben som är värst just nu. Det här med att värken flyttar från ett ställe till ett annat förbryllar läkare. "Hmmm... intressant... hmmm" Tycker dock inte jag.
Snälla, snälla, snälla. Gör något så jag blir bättre. Ge mig svaren! Jag har ju frågorna. Varför väntar jag fortfarande på hjälp? Vilken undersökning ska visa var felet ligger när ni anser att mina vanliga röntgenbilder " inte visar så stora avvikelser"? Det är ganska oväsentligt för mig vad de visar. Jag bara vet att jag blir galen av värken och smärtorna! Herre, se nu... det är väl inte såhär jag ska ha det resten av livet heller.
Jag tänker på olika möjligheter. Är det ett diskbråck? En höftledsförslitning? En tumör? Är det cancer i skelettet? Det finns faktiskt inte den teori jag inte skulle ha tummat på.
I morgon är det den 12 augusti. En måndag som innebär MAGNETRÖNTGEN för min del. På eftermiddagen är det dags. Det är I MORGON! Kändes som en evighet när jag fick datumet. Nu står den dagen vid dörren. Sen tar det förstås ett par veckor innan jag får svar på vad undersökningen visat. Ovissheten är min fiende just nu. Den är större än smärtan.
Jag försöker hitta glädje- hitta på saker och fundera på bra och positiva saker. Ibland går det bra och ibland går det inte alls. Måste bara vara i det jag har och är just nu. Klara inga som helst förklarande samtal, inte ens med de som ringer. Förlåt mina vänner! Jag ORKAR inte berätta och berätta! Ni som känner mig förstår. Det är så jag är funtad när det lass jag ska dra blir för tungt. Som nu!
Jag svarar väldigt sällan när nån ringer. Det är en rättighet jag har. Att begränsa själv.
Nu är det kväll och jag ska snart söka sängen och med den vilan. En smärtstillande liten tablett och jag får kanske tag i sömnen om någon timme.
Gud var med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar