Den här dagen, 25.8, för 34 år sen stod jag brud. I Purmo kyrka.
Jag var fylld av en konstig känsla. Vad den känslan var vet jag ännu inte fast det gått så många år. Men jag kände i varje fall glädje och lycka över det lilla livet jag bar under mitt hjärta.
Livets berg-och dalbana följde. Ibland var kurvorna så snäva att jag höll på att kastas ut i tomma intet. Det var en gastkramande känsla. Men det överlevde jag också.
Den här dagen, 25.8, för 4 år sedan, skrev jag på köpebrevet för mitt älskade Viktos. Samma klockslag som vigseln gått av stapeln 30 år tidigare.
Konstigt.
Så 25.8 i år. Vad händer? Jag har tagit en skön promenad min mina gångstavar. En länk på 4 km. Känner mig trött och tänker inte göra så mycket idag. Det är söndag. Men älsklig har mycket att stå i nu när skörden ska bärgas och det innebär att han största delen av dagarna sitt på tröskan. I kväll ska jag vara med på kvällsgudstjänsten i vår kyrka. Njuta och träffa vänner.
Mina krämpor har ju lugnat ner sig betydligt tack vara smärtepiduralen jag fick på Centralsjukhuset i förra veckan. Men det är inte som det ska. Trots allt är lyckan oerhört stor över att jag kan gå. Och det var ett måste, att jag ska röra på mig mycket. Undersökningarna fortsätter under hösten.
Nu njuter jag av årstiden och av att kunna gå. Det är stort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar