" Tänker du verkligen ha det där på dig?"

Hon var stolt över sin mage. Den hade blivit så rund och fin. Nästan varje dag fick hon frågan: "När ska det bli?" Till våren skulle det bli. Men att hon var ensam i sin stolthet var det inte många som förstod. Hon grät sig till sömns många kvällar. När barnen somnat lät hon tårarna komma. Ingen att dela lyckan med? Jovisst, men inte med den hon helst velat. Frånvarande. Avståndstagande. Det var så. Bekymrad över framtiden, med en växande mage, gick hon. Hon ville bara skrika ut sin ångest. Kunde hon vara fylld av både stolthet och ångest? Rymdes de två i samma själ? I hennes, jo. För de fanns där. Slingrade sig om varandra.. I varandra. Hon förstod, innerst inne... Men det var tankar hon inte tillät. Nu har du det du ville. Var nöjd och glad nu! Men snälla! Det var inte såhär det var tänkt! Den blå skjortan med rosett i linningen- hon var glad att ha fått den klar till julfesten. Den framhävde den runda magen. Precis lagom. Framför spegeln kände hon sig vacker. Men bara för en stund. "Tänker du ha det där på dig?!"... Stämman var hånfull och hon visste genast. Det skulle inte sluta där. "Tänker du ha det där på dig, på riktigt!!??" Det hade hon ju tänkt hela tiden... Hon var ju fin! " I så fall får du fara ensam! Antingen tar du nåt annat eller så stannar nån av oss hemma." Kanske hon ändå inte riktigt passade i den blå färgen... Kanske var urringningen inte bra. Eller stråvecken framtill, de var ju sneda, om hon tittade riktigt noga.. Hade hon faktiskt inte sett det? Hur hade hon missat det? Så fick det bli. Hon hittade en svart kavaj... en svart kjol.. och en vit skjorta. Det fick bli det. Samma outfit hon haft någon månad tidigare. På sin pappas begravning. Den var säkert bättre, trots allt... Men hon kunde inte lämna tanken på den blåa... Hur hade hon nånsin kunnat tro att hon skulle få "synas" så mycket... Det blev ingen rolig julfest.