Tillbaka till vardagen.

Vaknade av väckningen på min stenåldersmobil. Klockan var 05.45. Tidigt. Men jobbet kallade. Att dagen gick bra känns som en lottovinst. Hade inte riktigt orkat tro det. Ingen värk på hela dagen. Visserligen tog jag det lite försiktigare. Inte så snabb i rörelserna och svängarna som förr. Jag är så glad att det gick bra hela dagen. Trött var jag förstår, men det är inte att undra på. Det var ju nästan en månad sen jag var i jobb... och väckning före 06 har ju inte hört till vardagsrutinerna under sjukskrivningen precis. Vardagen är bra. Egentligen är den allra bäst, om ni frågar mig. Det är det trygga, bekanta. Rutiner. Jag tror att vi alla, mår bra av rutiner. Vi har lärt oss att barn behöver rutiner. Att dementa mår bra av rutiner. Men vi andra då? Vi behöver också det rutinmässigt invanda. Det är vad jag tror. Kanske du som läser det här är helt av en annan åsikt. Det betyder inte att vi BARA ska ha rutiner. Visst behöver vi spontanitet och överraskningar också. Det ska finnas "lagom" av bådadera. Tråkigt ord det där L A G O M . Eller är det? Smaka på det! Känn efter! Är det inte egentligen ett ganska skönt och avslappnat lugnt ord? Jag är inte själv så värst "lagom" tror jag. Men det står jag för. Men ibland vill jag ha bara vardag, vanligt... inga krusiduller. Som nu då... till exempel. Snart åker julen ut. Eller rättare sagt upp, här hos oss. Upp på vinden far den. Det får bli snart. Nu tänker jag mera tulpaner, vårligt luftiga gardiner och titituuut-sång i gårdslönnarna! Ljuset kommer tillbaka!