"Jasså inte än" och rädslan.

Trodde faktiskt på en bra måndag... i sin helhet... men nu är det hemska krypet i kroppen igen. Trodde det var förbi. Står inte ut med det... Glädjen var så total på förmiddagen- Tanken på allt fint under helgen. Nu känns det inte lika trevligt. I morgon får jag bilen från verkstaden. Försöker tänka på det. Det är en bra sak. Men så rastlös och upp och ner. Jag är nog inte riktigt klar ännu. Inte klar att hoppa på tåget igen. Så vi väntar ännu ett tag. Rädslan för att inte klara av det man vill kommer hela tiden över mig. Har jag tagit vatten över huvudet? Lovat för mycket? Hur gör man då?