Blåser dun.

Vill få fatt de mjuka fjun av tankar som svävar. Vill ge dem vidare. Till tröst. För någon som längtar. Som saknar mjuka små ord. Kan vi leva på mjuka dunlätta ord? Får vår själ mat av dem? Blir de tillräckliga eller försvinner de bara nånstans? Hur ska jag veta förrän jag försökt. Vet inte om de går sönder i min hand. Vill bara blåsa dem vidare. Men en försiktig luftström mellan mina läppar får jag dem att studsa iväg. Kanske dig till tröst... 15.1.2013 Mary