Går mot väggen

Det finns inget värre än när man börjar se "väggen"- den berömda. Det är då man borde sätta sig ner och sitta länge, länge. Det är ingen trevlig "sittning". Det är en påtvingad, men oundviklig sådan. Går man vidare är det inte länge innan smällen är där och man helt enkelt MÅSTE stanna upp. Få mänskor förstår att det är just väggen de är på väg emot. Trots att det finns klara tecken.. Trots att vänner oroar sig. Det är i slutändan upp till en själv om man fortsätter framåt mot det oundvikliga stoppet. Jag har gått. Kan nästan säga sprungit i den väggen. Känner numera igen tecknen. Och det gör så ont i mig. Jag vill ju orka, bara. Men jag känner igen mig. Så var ska jag sätta mig? Här eller en bit fram. Eller ska jag bara gå och gå tills det inte går mer. Sova, sova och sova. Trött. Men när man blir tillräckligt trött går det inte att sova! Jag tar en dag åt gången nu. Men jag ska nog kanske sätta mig ett tag.... snart. Eller så inte.