Sen ska jag vara "duktig" eller så inte.

Det är kväll. Nästan natt. Ska snart lägga mig. Somnar gör jag sen på morgontimmarna om alls- Hoppas. Det är jobbigt att ena dagen må så bra och nästa inte alls bra. Så är det. Dagen som gått har varit jobbig. Men den är över snart. Alla konstiga frågor som pockar på i skallen. Man kan ju inte fatta att man håller i hop överhuvudtaget. "Mycket på lilla fålen"... Eller... " Man får inte mer än man orkar bära" Det får mig att känna mig som en väldigt liten och bräcklig människa- Meningen är väl att jag ska orka med allt det som "lagts på mig"? Idag har jag känt det starkt. Att jag är så svag, alltså. Men jag har den bästa tänkbara famn att gråta i. Jag försöker att inte gråta så mycket. Men det är ju inget man bestämmer sig för. Inte jag i varje fall. Det är nåt som bara kommer, vare sig det är lämpligt eller inte. Känner mig elak ibland. Det är det ABSOLUT sista jag vill vara. Att leva nu är mera som att överleva. Att ta mig igenom de tunga stunderna genom att tänka på de ljusare. Samla lite energi när det går. För den behövs när jag dalar igen. Det finns saker man inte kan göra ogjorda. Men man kan låta bli att göra om dem. Det är det. Och alla som kanske tänker att jag är lat och inte vill jobba... Vi kan byta ett par dagar... Gå in i min kropp... Låna min själ... och nätterna får ni förstås också. Jag är så ledsen. Men så är människorna. Det är synd om dem, sa Strindberg.