Han sa så, och då får det bli så!

Lättad men ändå inte. Det känns skönt på ett sätt men å andra sidan inte. Jag vet ju det nu i varje fall, att min läkare ser mera och hör mera än jag är och säger. Han är så bra. Han såg min trötthet och uppgivenhet. Förstod. Men det vet jag ju sedan tidigare. Jag har goda råd. Ska göra så. Det får bli bra. Det måste ta tid. Men jag är inte prillig. Jag är trött. Står jag ut med det? Att vara trött är en sak. Men att det inte syns i form av utslag på kroppen är en annan. Det är svårare att förklara varför man är sjukskriven. Vore lättare med ett brutet ben eller just utslag på kroppen. Jag ska vara hemma nu och se till att vila. Göra bra saker och strunta i de tråkiga. Det ska jag göra åtminstone t o m 3 februari. Sa han, min vän läkaren.