Vilar ett tag... så länge det behövs.

Visste det. Kände det. Känner mig... Nu ska jag försöka sitta. Andas rätt luft. Fokusera på det som är viktigt för mig just nu. Visste det redan för några dagar sedan. Ville inte inse, trots allt. Men i går kväll fick jag ett klart tecken. "Gör du det inte själv kommer jag att knuffa omkull dig" sa min ork. " Jag kommer att fara iväg. Du kommer inte att se skymten av mig på väldigt länge...!" Så sa Orken. Får man göra så här? Bara sätta sig ner utan att tänka på allt som borde bli gjort och allt man lovat fixa? Får man det!? Klarar jag av att folk pratar. Undrar och frågar? Det får de göra, jovisst! Men jag kanske inte kommer att ge svaret de tänkt sig. Att slentrianmässigt svara: " Jo, det e väl bara bra... Själv då?" Nej, jag behöver inte vara hurtfrisk. För det är jag inte. Inte nu. Kanske annars, men ABSOLUT INTE NU! Det finns allt för mycket tårar att gråta... För många nätter att vaka... För stora berg att kliva upp på... För många oceaner att drunkna i. Det finns för få flytvästar och för små vandringsskor. Att hamna att gå barfota uppför bergens steniga stigar... simma och inte komma någonvart- Så är det. Men jag ska sitta och tänka ut ett sätt. Det går, det vet jag. Jag har gjort det förr. Men VARFÖR måst jag göra det gång efter gång? Svara mig om du kan!